Historien om insulin och tablettbehandling vid diabetes

9 min läsning

Upptäckten av insulin och utveckling av olika insulinbehandlingar

Vår kunskap om diabetes har utvecklats över tusentals år. Även de gamla grekerna visste att diabetes var en sjukdom som påverkar sockernivåerna i kroppen, i antikens Grekland diagnostiserade man diabetes genom att dofta på individers urin. En honungssöt urin kan indikera att personen har diabetes.

Under 1800-talet förstod fysiologer att bukspottskörteln (pankreas) var ett viktigt organ som på något vis reglerade sockernivåerna i kroppen. Först 1890 undersökte fysiologer konsekvenserna av att ta bort bukspottkörteln på hundar. Paul Langerhans var läkarstudent i Berlin när han upptäckte ”speciella” celler i bukspottkörteln, bland dessa celler finns de livsviktiga insulinproducerande beta-cellerna.

Under slutet på 1800-talet och fram tills 1920 studerades bukspottkörteln noggrant. År 1921 upptäcker Fredrik Banting och Charles Best att insulin, som tillverkas i bukspottkörteln, är det hormon som reglerar sockernivåerna i kroppen. År 1922 behandlades den första personen med typ 1 diabetes (Leonard Thompson) med insulin. Efter upptäckten av insulin och framställande av insulin som läkemedel som ökade den förväntade livslängden för personer med diabetes omgående med flera decennier. 

År 1936 upptäcks ett ämne som heter protamin, detta ämne har förmågan att förlänga effekten av insulin i människokroppen, vilket förenklade doseringen av insulin. De följande åren upptäcktes; metoder för att massproducera insulin via en biokemisk metod som heter rekombinant DNA-teknik, insulinpennan utvecklades 1986 av Novo Nordisk och 1992 utvecklar företaget Medtronic den första insulinpumpen. Utvecklingen har gått fort och nya teknologiska hjälpmedel kommer säkerligen att revolutionera behandlingen och monitoreringen av diabetes.

Läkemedelsföretag och bioteknikbolag avser att utveckla helautomatiserade insulinpumpar, artificiell bukspottkörtel eller transplantera friska insulinproducerande beta-celler till en individ med diabetes. Dessa behandlingsmetoder befinner sig fortfarande i ett tidigt forskningsstadie. Ett spännande forskningsområde är stamcellsforskningen som lyckats med att återskapa insulinproducerande beta-celler i vissa djurmodeller. Än så länge har man inte lyckats återskapa beta-celler med stamceller som fungerar för människor, men det är möjligt att detta blir en behandlingsmetod i framtiden.

Historien om Metformin

Under medeltiden användes en växt vid namn Galega officinalis eller Fransk lilja som det även kallades, som ett läkemedel för ”sockersjuka” (diabetes) i södra och östra Europa. I början av 1900-talet isolerades det ämne i växten som bidrog till den blodsockersänkande effekten. Ämnet i växten som bidrar till lägre blodsockernivåer heter Galegine. Olika kemiska varianter av detta ämne producerades för användning som läkemedel. Ett av dessa läkemedel var Metformin som introducerades 1959 men godkändes i USA först på 90-talet. Idag är Metformin det vanligaste läkemedlet vid behandling av typ 2 diabetes.

Sulfonylurea 

Sulfonylurea är en annan läkemedelsgrupp mot diabetes typ 2 som upptäcktes 1937 men det var först år 1946 som Auguste Loubatieres bevisade att sulfonylurea stimulerar bukspottkörteln till att frisätta mer insulin. Detta läkemedel kan orsaka blodsockerfall. Sulfonylurea har genomgått ett antal utvecklingssteg de senaste decennierna, de senaste varianterna, exempelvis Glimepirid, är effektivare och därför krävs en lägre dos för att sänka blodsockernivåerna. 

Tiazolidindioner (Glitazoner)

Tiazolidindioner introducerades som läkemedelsgrupp år 1996. Läkemedlet innehåller ett ämne som heter peroxiosome proliferator-activated receptor-y (kallas för PPAR-gamma) som stimulerar musklerna till att bli mer känsliga för insulin samtidigt som det minskar produktionen av socker i levern. Kom ihåg att nedsatt insulinkänslighet är en central komponent i diabetes typ 2 och levern är det organ som producerar och frisätter nytt socker ut i blodet. Dessa läkemedel kan inte orsaka plötsliga blodsockerfall (hypoglykemier).

Alfa-glukosidasinhibitorer

Det första läkemedlet i denna kategori var Akarbos (Glucobay), vilket godkändes 1995. Akarbos är en alfa-glukosidashämmare som hämmar nedbrytningen av kolhydrater i tarmen, mindre kolhydrater innebär lägre blodsockernivåer. Dessa läkemedel används sällan i klinisk praxis, troligtvis på grund av deras blygsamma påverkan på långtidsblodsocker (HbA1c).

Meglitinider

Metagliniderna liknar sulfonylurea eftersom de också stimulerar våra insulinproducerande beta-celler till att frisätta mer insulin. Metaglinider kan orsaka blodsockerfall men risken är lägre än för sulfonylurea. Det första läkemedlet i denna klass var Repaglinid som godkändes 1997.

GLP1–analoger

LP1-analoger är en förkortning för glukagon-liknande peptid-1-receptoragonist. GLP1 är ett hormon (protein) som frisätts från mag-tarmkanalen i samband med måltid, GLP1 tar sig sedan till bukspottkörteln där den stimulerar cellerna till att frisätta insulin. Dessa läkemedel är relativt nya och Exenatid var det första läkemedlet som accepterades för användning 2005. Liraglutid godkändes 2010 och Dulaglutid godkändes 2013.

DPP4-hämmare

Dessa läkemedel orsakar inga blodsockerfall och hämmar nedbrytningen av inkretiner. Inkretiner är de hormoner som har en positiv inverkan på blodsockermetabolismen, till exempel GLP-1. Det första läkemedlet i USA var Sitagliptin, vilket godkändes 2006

Amylinagonister

Ett hormon (endogen neuroendokrin amylin) som kallas för Amylin upptäcktes 1987. Hormonet produceras i bukspottkörteln och personer med typ 2 diabetes har låga nivåer av Amylin. Fysiologiska studier visar att Amylin frisätts samtidigt som insulin frisätts, fast det är en annan cell i bukspottkörteln som utsöndrar Amylin (p-celler).

Behandling med Amylin inkluderar viktminskning och lägre blodsockernivåer efter födointag (postprandial glukos). Pramlintide heter det läkemedel som godkändes 2005 för användning vid typ 2 diabetes. Flera utvecklar illamående och behandling med Amylin förekommer sällan i klinisk praxis. 

SGLT2-hämmare

Det första läkemedlet i denna klass heter Kanagliflozin som godkändes 2013. SGLT2-hämmare bidrar till att du kissar ut större mängder socker från blodbanan, samtidigt förlorar du vätska som i många fall kan vara positivt för personer med diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Den vanligaste biverkan vid behandling med SGLT2-hämmare är urinvägsinfektioner. Idag finns flera olika SGLT2-hämmare som blir alltmer populära eftersom kliniska prövningar visar att mediciner ur denna läkemedelsgrupp är väldigt effektiv mot diabetes och högt blodsocker. SGLT2-hämmare kan erbjudas till relativt nydebuterade personer med typ 2 diabetes som inte uppnår tillfredställande blodsockerkontroll av endast metformin.

Dr Aidin Rawshani

Aidin Rawshani är leg. läk och medicine doktor vid Göteborgs Universitet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Senaste av Blog