Två av kriterierna behövs för att diagnostisera diabetes ketoacidos, hyperglykemi inte obligatoriskt.
- P-glukos > 11 mmol/L
- B-ketoner > 3 mmol/L
- pH < 7,3 eller StBik < 15 mmol/L
Behov av intensivvård: vid pH ≤ 7,15, sepsis, chock, koma, grav hypokalemi
Mätning av B-ketoner och orsaker till ketoacidos
Mätning av B-ketoner är en viktig diagnostisk och övervakande metod som idag kan utföras på akutmottagningar, vårdcentraler, i hemmet eller till och med i ambulanser. B-ketoner är en indikator på att kroppen bryter ned fett för energi, vilket kan vara tecken på en relativ eller absolut insulinbrist. Detta tillstånd, som kan leda till diabetisk ketoacidos (DKA), kan utlösas av flera orsaker, inklusive:
- Hjärtinfarkt: Akut stress och fysiologisk påfrestning kan öka insulinresistensen och utlösa ketoacidos.
- Infektion: Infektioner ökar kroppens behov av insulin och kan leda till en relativ insulinbrist, särskilt om insulinbehandlingen inte anpassas därefter.
- Nydebuterad typ 1 diabetes: Vid debut av typ 1 diabetes saknas ofta tillräcklig insulinproduktion, vilket leder till ökad fettnedbrytning och ketonbildning.
- Felaktig hantering av insulin och diabeteshjälpmedel: Missade doser, felaktiga doseringar eller tekniska fel med insulinpumpar kan leda till otillräcklig insulinpåverkan.
- Uteblivna insulindoser: Att hoppa över eller glömma insulindoser, särskilt basinsulin, kan snabbt leda till en ökad risk för ketoacidos.
Ytterligare orsaker till stigande B-ketoner
Förutom de ovan nämnda orsakerna finns det flera andra faktorer som kan bidra till ökade nivåer av B-ketoner:
- Fysisk stress: Till exempel trauma, kirurgi eller svåra brännskador.
- Psykisk stress: Stark emotionell påfrestning kan öka behovet av insulin.
- Graviditet: Under graviditet kan insulinbehovet öka avsevärt, och otillräcklig behandling kan leda till ketoacidos.
- Långvarig fasta eller lågkolhydratkost: Kan öka fettnedbrytningen och ketonproduktionen, särskilt hos personer med diabetes.
- Läkemedel: Vissa läkemedel, såsom glukokortikoider eller SGLT2-hämmare, kan öka risken för ketoacidos.
Kort om behandling vid diabetiskt ketoacidos #
Läkemedel
- Sätt 2 gröna PVK nålar (infarter); ge vätska 1000 ml RingerAcetat första timmen och ytterligare 1000 ml på 2 timmar. Påbörja samtidigt behandling med Insulindropp med 100 E snabbverkande insulin sätts till 500 ml 0.9% NaCl. Ge 0.1 E/kg/tim.
- Om Kalium < 5.5 mmol/L, starta Kalium-infusion parallellt med insulininfusion (40 mmol Addex kalium sätts till 500 ml 0.9% NaCl. Ge 10 mmol/tim = 130ml/tim. Fortsätt med kaliuminfusion om Kalium < 5.5 mmol/L efter 1-2 timmar.
- Använd alltid droppräknare för kalium- och insulindropp.
- Ta bort eventuell insulinpump. Pumpen gör ingen nytta vid akut acidos.
- När p-glukos sjunkit under 15 mmol/L sätts glukosdropp med insulin- och kaliumtillsats. De tidigare kalium- och insulindroppen tas bort. Infusion av vätska fortsätter om patienten fortsatt är dehydrerad och inte har börjat äta och dricka.
Medicinska kontroller
- Blodgas: Mät venös utvidgad blodgas en gång i timmen efter start av glukosinfusion, därefter mer sällan om tillståndet är stabilt. Undvik att ta prover från kärlet där infusionen ges.
- Medvetandegrad: Övervaka medvetandenivå, andningsfrekvens, syresättning (POX), puls och blodtryck (BT) minst en gång i timmen i början.
- EKG: Alla patienter ska genomgå EKG-undersökning.
- Urinproduktion: Kontrollera urinmängd. Vid oklar eller påverkad patientsituation, överväg användning av kateter (KAD) och mät timdiures.
- Blodsocker: Mät blodsocker (p-glukos) via blodprov, inte med kontinuerlig sensorbaserad glukosmätning (CGM).
- Övervaka hjärta: Patienten bör initialt vårdas på en enhet med möjlighet till telemetri för att övervaka eventuella hjärtpåverkan av eventuella elektrolytrubbningar.
- Behandlingsschemat avslutas när acidos har stabiliserats, med återgått normalt pH och basöverskott (BE), samt när patienten kan äta och dricka normalt. Byt då till subkutana injektioner av snabbverkande insulin i samband med måltider. Vid nydiagnostiserad diabetes eller om patienten inte tidigare fått basinsulin, bör detta administreras. Glukos-insulin-kaliuminfusionen bör fortsätta i ytterligare 60 minuter innan den avslutas.
Efter stabilisering av patient
Efter att patienten har stabiliserats, är nästa steg att förstå hur man hanterar och behandlar diabetes. Behandlingsplanen varierar beroende på diabetestyp men inkluderar ofta:
- Livsstilsförändringar: Kost och motion spelar en stor roll i hanteringen av diabetes, särskilt för typ 2.
- Medicinering: Insulin och andra diabetesmediciner kan vara nödvändiga för att kontrollera blodsockret.
- Utbildning: Att lära sig om sjukdomen, dess riskfaktorer och hur man hanterar den dagligen är avgörande.
- Uppföljning: Regelbundna besök hos vårdgivare för att övervaka hälsotillståndet och justera behandlingen efter behov.
