Patienter använder ofta en kombination av olika insulinsorter för att bättre kontrollera blodsockret. De vanligaste varianterna är:
1. Måltidsinsulin:
- Direktverkande insulin (insulinanaloger): Snabb effekt (3–5 timmar), exempel: Humalog®, NovoRapid®, Apidra®.
- Snabbverkande insulin (humant insulin): Verkar inom 30 minuter, men kräver framförhållning. Exempel: Actrapid®, Humulin Regular®, Insuman Rapid®.
2. Basinsulin:
- Medellångverkande insulin: Verkar 14–24 timmar, exempel: Humulin NPH®, Insulatard®.
- Långverkande insulin (insulinanaloger): Varar upp till 24 timmar, exempel: Levemir®, Lantus®.
3. Mixinsulin:
- Kombinerar måltids- och basinsulin. Exempel: Humalog® Mix25, NovoMix®.
Anpassning av insulin
- Måltidsinsulin: Doseras beroende på måltidens kolhydratinnehåll.
- Basinsulin: Ger långvarig blodsockerkontroll.
- Mixinsulin: Förenklar behandlingen genom att kombinera snabb och lång effekt.
Terapeutiska regimer #
Augmentationsbehandling
Denna metod används när patienter inte uppnår glykemiska mål med enbart perorala läkemedel men fortfarande har viss insulinproduktion. Typiska insuliner för augmentationsbehandling inkluderar basinsulin som NPH vid sänggåendet, två gånger dagligen, eller långverkande insuliner som glargin. Doser justeras för att hålla fasteglukos mellan 90–130 mg/dL.
Ersättningsbehandling
Vid behov av intensiv kontroll eller misslyckad augmentationsbehandling används en kombination av basal- och måltidsinsulin. Ett vanligt schema är NPH och snabbverkande insulin (t.ex. aspart eller lispro) före frukost och middag. Denna metod kräver strikt efterlevnad av måltidstider för att undvika hypoglykemi. En basal-bolus-regim med fyra dagliga injektioner ger större flexibilitet och bättre efterlikning av fysiologiska insulinnivåer.
Insulindosering och justering
- Startdoser:
- Augmentationsbehandling: 0,15 enheter/kg/dag.
- Ersättningsbehandling: 0,5 enheter/kg/dag.
- Fördelning av doser:
- 50–60 % basal insulin.
- 40–50 % bolusinsulin.
- Justeringar:
- Fasteglukos korrigeras först, följt av preprandiala och postprandiala värden.
- Hänsyn tas till planerade måltider och fysisk aktivitet.
Kombination av insulin och perorala antidiabetika
En kombination av insulin och perorala läkemedel kan minska insulinbehovet med upp till 50 %. Exempel inkluderar:
- Metformin: Reducerar viktuppgång och risken för hypoglykemi. Ingen dosjustering krävs vid kombination med insulin.
- Tiazolidindioner (TZD): Kan minska det totala insulinbehovet men kan orsaka vätskeretention och är kontraindicerade vid hjärtsvikt.
- Sulfonylureor: Stimulerar endogen insulinfrisättning och kan sänka insulinbehovet, men bör övervägas noggrant.
Insulinanaloger vs. konventionella insuliner
Insulinanaloger är designade för att efterlikna fysiologiska insulinnivåer och erbjuder mer flexibilitet och lägre risk för hypoglykemi jämfört med standardinsuliner. Analoger som glargin och detemir används som basalinsulin, medan aspart och lispro används som måltidsinsulin. Konventionella insuliner, såsom NPH och regular insulin, har dock begränsningar i sina farmakokinetiska profiler och kan leda till timingproblem och mindre effektiv glukoskontroll.
