Normoglykemisk ketoacidos (EDKA), även kallad euglykemisk ketoacidos, är en allvarlig och potentiellt livshotande komplikation som kan uppstå både hos patienter med diabetes typ 1 och typ 2.
Tillståndet karakteriseras av förhöjda blodketoner (ketonemi) och metabol acidos (pH <7,3 och bikarbonat <18 mmol/L) trots normalt eller endast måttligt förhöjt blodsocker (<11,1 mmol/L). EDKA är relativt ovanligt men kan vara svårt att diagnostisera på grund av den atypiska presentationen utan uttalad hyperglykemi. Detta ökar risken för fördröjd behandling och allvarliga komplikationer.
Patofysiologi och mekanismer #
Insulinbrist och ketogenes
NKA uppstår vid en relativ eller absolut insulinbrist, vilket leder till ökad produktion av ketonkroppar genom lipolys (nedbrytning av fett). Trots att blodsockret är normalt eller endast måttligt förhöjt, är insulinnivån otillräcklig för att hämma ketonproduktionen. Detta skiljer EDKA från klassisk diabetisk ketoacidos (DKA), där hyperglykemi är en framträdande del av bilden.
Kohlenhydratbrist och svält
En vanlig underliggande orsak till EDKA är en tillstånd av kohlenhydratbrist eller svält. När kroppen inte får tillräckligt med kolhydrater ökar produktionen av ketonkroppar som en alternativ energikälla. Detta kan ske vid:
- Lågt kolhydratintag: Till exempel vid extrem LCHF-kost (Low Carbohydrate High Fat) eller svält.
- Kräkningar: Vid graviditet, gastropares eller andra tillstånd som begränsar födointaget.
- SGLT-2-hämmare: Dessa läkemedel ökar utsöndringen av glukos via urinen, vilket skapar en tillstånd av relativ kohlenhydratbrist och ökar risken för ketogenes.
SGLT-2-hämmare och NKA
SGLT-2-hämmare (t.ex. dapagliflozin, empagliflozin, canagliflozin) är en grupp läkemedel som används för att sänka blodsockret hos patienter med T2DM genom att öka utsöndringen av glukos via urinen. Dessa läkemedel har visat sig öka risken för NKA, särskilt vid samtidig insulinbrist, infektion, eller andra stressfaktorer. Läkemedelsverket har därför rekommenderat försiktighet vid användning av SGLT-2-hämmare, särskilt hos patienter med T1DM eller vid risk för insulinbrist.
