Autoantikroppar: indikatorer för autoimmunitet #
Autoantikroppar är immunoglobuliner som felaktigt riktas mot kroppens egna vävnader och celler, i detta fall de insulinproducerande betacellerna i pankreas. Förekomsten av specifika autoantikroppar utgör en stark biomarkör för autoimmun diabetes (typ 1 diabetes, T1DM) och kan användas diagnostiskt samt för att identifiera individer med ökad risk att utveckla sjukdomen.
De mest förekommande autoantikropparna vid typ 1 diabetes inkluderar:
- GAD65 (glutamatdekarboxylas 65)
- IA-2 (insulinoma-associated protein 2)
- ZnT8 (zinktransporter 8)
- Insulinautoantikroppar (IAA)
Dessa autoantikroppar kan påvisas i blodet redan innan kliniska symtom på diabetes uppträder, vilket gör dem värdefulla för tidig diagnos och riskbedömning.
Blodprover som C-peptid och autoantikroppar är avgörande för att diagnostisera typ 1 diabetes och skilja den från andra diabetesformer. C-peptidnivåer under 0,2 nmol/L (200 pmol/L) vid fasta, tillsammans med förekomst av autoantikroppar, stödjer diagnosen T1DM. Dessa prover möjliggör en tidig och korrekt diagnos, vilket är viktigt för att initiera rätt behandling och minska risken för långsiktiga komplikationer.
Autoantikroppstester: bevis på autoimmunitet #
Förekomst av två eller fler autoantikroppar riktade mot de fyra antigenerna (insulin, GAD, IA-2 och ZnT8) indikerar att individen befinner sig i minst stadium 1 av typ 1 diabetes.
Närvaron av autoantikroppar riktade mot betaceller är en diagnostisk hörnsten för typ 1 diabetes och används för att särskilja den från andra former av diabetes. Både de europeiska och amerikanska riktlinjerna föreslår följande specifika autoantikroppstester:
- Islet cell autoantikroppar (ICA): Identifierar antikroppar riktade mot cytoplasmatiska komponenter i de insulinproducerande betacellerna. Positivitet är vanligast vid tidig sjukdom.
- Glutaminsyradekarboxylasantikroppar (GADA): En av de mest känsliga och specifika markörerna för autoimmun diabetes. Enligt europeiska data har upp till 95 % av personer med typ 1 diabetes (särskilt av europeiskt ursprung) positiv GADA vid diagnos.
- Insulinom-associerade-2 autoantikroppar (IA-2A): Angriper tyrosinfosfatasrelaterade proteiner i betaceller och är associerad med sjukdomens progressiva förlust av insulinproduktion.
- Insulin autoantikroppar (IAA): Förekommer särskilt hos barn och hos individer i sjukdomens tidiga skede innan insulinbehandling har påbörjats.
- Zink transporter 8 autoantikroppar (ZnT8A): Representerar en egen distinkt autoantikropp eftersom den riktar sig mot ZnT8, ett membranprotein som finns i β-cellernas sekretoriska vesiklar och är involverat i reglering av zink, vilket är avgörande för insulinsyntes och lagring. De övriga autoantikropparna ovan är riktade mot cytoplasmatiska komponenter.
Det finns inga fastställda gränsvärden för autoantikroppars närvaro vid typ 1-diabetes. Istället bedöms deras förekomst i blodet, vilket indikerar ett pågående autoimmunt angrepp mot de insulinproducerande betacellerna i pankreas. Nivåerna av dessa autoantikroppar (titer) kan variera mellan individer och över tid.
En högre antikroppstiter kan i vissa fall korrelera med en mer uttalad autoimmun reaktion, men används främst som en markör för sjukdomens autoimmuna etiologi snarare än för att kvantifiera dess svårighetsgrad.
Klinisk relevans av autoantikroppar #
Närvaron av minst en autoantikropp stödjer diagnosen T1DM, särskilt hos unga patienter. Hos vuxna med långsamt progredierande sjukdom (LADA) kan flera autoantikroppar också förekomma. Enligt ADA (2024) rekommenderas mätning av minst två olika autoantikroppar för att säkerställa en tydlig diagnos.
De europeiska riktlinjerna betonar vikten av att övervaka autoantikroppar över tid för att bedöma risken för progression hos individer med hög genetisk predisposition. Individer som har två eller fler autoantikroppar men ingen påvisbar dysglykemi bör monitoreras regelbundet, eftersom de befinner sig i stadie 1 av sjukdomen och kommer sannolikt att progrediera till fulminant T1DM.
Autoantikroppar spelar en central roll i diagnostiken av typ 1 diabetes och används för att skilja den från andra diabetesformer. Närvaron av minst en autoantikropp, särskilt GADA, IA-2A eller ZnT8A, stödjer diagnosen T1DM. Övervakning av autoantikroppar över tid är viktigt för att identifiera individer i riskzonen för sjukdomsprogression, särskilt hos dem med hög genetisk predisposition. Denna strategi möjliggör tidig intervention och förbättrar möjligheterna att bromsa sjukdomsutvecklingen.
Förekomst av autoantikroppar #
GAD och IAA är vanligtvis de två autoantikroppar som ses först hos individer som utvecklar typ 1 diabetes medan IA-2A och ZNT8A ses vid ett mer avancerat stadie.
IAA: I de fall där IAA är den första mätbara autoantikroppen visar forskning att GADA vanligtvis ökar och blir mätbart kort därefter.
GADA: När GADA är den första autoantikroppen visar forskning att IAA är vanligtvis den andra autoantikroppen som kan mätas i blodet
Andra autoantikropp efter första mätbara autoantikropp
