Endokrina störningar och glukosmetabolism #
Endokrina sjukdomar påverkar flera aspekter av glukosmetabolismen, särskilt vid sjukdomar som akromegali, Cushing syndrom och pheokromocytom. Dessa tillstånd resulterar i hormonella överskott som skapar en obalans mellan insulinverkan, glukosproduktion och energianvändning. Nedan presenteras en fördjupad analys av patofysiologi, kliniska manifestationer och behandlingsstrategier för dessa tillstånd.
Akromegali och glukosintolerans #
Etiologi och incidens
Akromegali orsakas i 99 % av fallen av ett hypofysadenom, oftast ett makroadenom (>1 cm), som leder till överproduktion av tillväxthormon (GH). Sjukdomen kan ibland ingå i syndrom som multipel endokrin neoplasi typ 1 (MEN1), där även tumörer som glukagonom och somatostatinom kan förekomma.
Effekter på glukosmetabolismen
En överproduktion av GH resulterar i insulinresistens, särskilt i lever och muskler. Detta sker genom ökad glukosproduktion och minskat glukosupptag. Upp till 56 % av patienterna utvecklar diabetes, medan 46 % uppvisar nedsatt glukostolerans (IGT).
GH:s lipolytiska aktivitet höjer nivåerna av icke-esterifierade fettsyror (NEFA), vilka direkt hämmar insulins verkan och ökar glukosproduktionen i levern. Samtidigt försämras insulins förmåga att aktivera glykogensyntas i skelettmuskulaturen, vilket bidrar till hyperglykemi.
Kliniska aspekter och behandling
Diabetes vid akromegali liknar ofta typ 2-diabetes och behandlas med kostråd eller orala hypoglykemiska läkemedel. Rekombinant IGF-I-terapi kan minska GH-hypersekretionen, förbättra glykemisk kontroll och minska insulinbehovet. Kombinationsterapier med IGFBP-3 minskar biverkningar som ödem och huvudvärk.
Cushing syndrom och glukosmetabolism #
Etiologi och incidens
Cushing syndrom beror på överskott av glukokortikoider, oftast på grund av exogen tillförsel eller endogena orsaker som ACTH-sekreterande hypofysadenom (66 %) eller glukokortikoidproducerande binjuretumörer (20 %). I vissa fall orsakas syndromet av ektopisk ACTH-produktion från tumörer som småcellig lungcancer. Tillståndet är vanligare hos kvinnor, särskilt vid hypofysadenom.
Effekter på glukosmetabolismen
Glukokortikoider orsakar insulinresistens genom att minska glukosupptaget i perifera vävnader och stimulera glukosproduktionen i levern via glukoneogenes. De ökar även tillförseln av glukogena substrat från proteolys och lipolys, vilket ytterligare förvärrar hyperglykemi. Overt diabetes förekommer hos 20–50 % av patienterna och är särskilt vanligt hos individer med genetisk predisposition.
Diagnos och behandling
Diagnostiska tester inkluderar midnattskortisol, salivkortisol och dexametasonhämningstest. Behandlingen omfattar kirurgiska ingrepp som transsphenoidal kirurgi eller adrenalektomi för tumörkontroll. Medicinska behandlingar som metyrapon och ketokonazol används tillfälligt för att dämpa kortisolproduktionen.
Pheokromocytom och glukosmetabolism
Etiologi och incidens
Pheokromocytom, en tumör som utsöndrar katekolaminer, uppstår oftast i binjuremärgen men kan också vara extra-adrenal (paragangliom). Cirka 20–25 % av fallen är hereditära och associerade med syndrom som MEN2, von Hippel–Lindau och neurofibromatos typ 1. Vanliga genetiska mutationer inkluderar SDHB och SDHD, där SDHB ofta är kopplad till malignitet.
Effekter på glukosmetabolismen
Hyperglykemi förekommer hos cirka 50 % av patienterna, medan diabetes drabbar 35 %. Patofysiologiskt orsakar katekolaminer en minskad insulinsekretion via α2-adrenerga receptorer och ökar leverns glukosproduktion genom β2-adrenerga receptorer. Samtidigt stimulerar katekolaminer lipolys via β3-receptorer, vilket tillför glukogena substrat som glycerol och laktat.
Diagnos och behandling
Diagnos ställs genom mätning av metanefriner i urin eller plasma och bilddiagnostik (MRI/CT). Behandlingen inkluderar adrenalektomi efter preoperativ alfablockad för att förhindra hypertensiv kris.
Effekter av diabetes på binjuremärgen #
Vid långvarig diabetes kan binjuremärgens funktion påverkas, vilket leder till en försämrad adrenalinrespons vid hypoglykemi. Detta förlänger tiden för återhämtning av normala blodsockernivåer och kan öka risken för allvarlig hypoglykemi.
