Övervikt och fetma #
Om man väger mer än vad som anses vara hälsosamt så är man överviktig. Om man väger mycket mer än vad som anses vara hälosamt så har man fetma. Body Massindex (BMI) används för att uppskatta hur mycket fett som finns i kroppen.
Vad är BMI (Body Mass Index)? #
Body Massindex (BMI) är en persons vikt i kilo dividerat med kvadraten av längden i meter. Formeln för BMI är alltså:
BMI = vikt / längd2
Du kan beräkna ditt eget BMI med hjälp av följande kalkylator:
BMI är egentligen inget exakt mått på mängden fett i kroppen. Det finns mer exakta metoder men BMI är absolut enklast och billigast och dessutom korrelerar BMI väl med andra, mer exakta, metoder.
Det intervall som är normalt BMI (18.5 – 24.9) är det BMI som är associerat med lägst risk för sjukdomar och död. Detta kallas ”hälsosam vikt”. BMI under 18.5 anses vara för låg kroppsvikt (undervikt) och BMI över 24.9 anses vara övervikt. Fetma innebär att BMI är högre än 30.0. Fetma kan faktiskt indelas i ytterligare kategorier:
- Klass 1 fetma: BMI 30 – 34.9
- klass 2 fetma: BMI på 35 – 39.9
- klass 3 fetma: BMI 40 eller högre.
Klass 3 fetma kategoriseras ibland som ”extrem” eller ”svår” fetma.
BMI kan användas som ett screeningverktyg (för typ 2 diabetes). Nedanstående tabell visar hur man kategoriserar utifrån BMI.
| BMI | Kategori |
|---|---|
| under 18,5 | Underviktig |
| 18,5 till 24,9 | Hälsosam vikt (normal vikt) |
| 25,0 till 29,9 | Övervikt |
| 30 eller högre | Fetma (obesitas) |
| 40 eller högre | Klass 3 fetma (obesitas) |
Även om BMI inte ger ett exakt mått så korrelerar BMI mycket starkt med sjukdomar och riskfaktorer. Nedanstående bild visar hur BMI korrelerar med risken för att drabbas av typ 2 diabetes. Som framgår av bilden så stiger risken snabbt allteftersom BMI ökar.
Tabell: definitioner av fetma och bukfetma baserat på midjeomfång och andra antropometriska mått #
| Mått | Definition | Skillnader mellan populationer och kön | Skillnader mellan organisationer |
|---|---|---|---|
| Midjeomfång | Mått på fettfördelning kring magen, ofta använt för att bedöma bukfetma. | – Män: Ökad risk vid >94 cm (Europa), >90 cm (Asien). – Kvinnor: Ökad risk vid >80 cm (Europa), >80 cm (Asien). | – WHO: Använder generella tröskelvärden men erkänner behov av anpassning för olika populationer. – IDF: Har specifika tröskelvärden för olika etniska grupper. |
| Midje-höftratio | Förhållandet mellan midjeomfång och höftomfång, används för att bedöma fettfördelning. | – Män: Ökad risk vid >0,90. – Kvinnor: Ökad risk vid >0,85. | – WHO: Använder samma tröskelvärden för alla populationer. – IDF: Har anpassade värden för olika etniska grupper. |
| Vikt-längdratio | Förhållandet mellan vikt och längd, används som alternativ till BMI. | – Generella tröskelvärden, men kan behöva anpassas för olika populationer. | – WHO: Använder generella tröskelvärden. – Nationella organisationer: Kan ha egna anpassade värden. |
| Armveck (skinfold) | Mått på hudvecktjocklek för att uppskatta kroppsfettprocent. | – Mätningar kan variera beroende på etnicitet och kön. | – ACSM: Använder standardiserade protokoll men erkänner variationer mellan populationer. – Andra organisationer: Kan ha olika protokoll. |
| Bukfetma (visceralt fett) | Överdrivet fett kring magen, associerat med ökad metabol risk. | – Män: Ökad risk vid >102 cm (Europa), >90 cm (Asien). – Kvinnor: Ökad risk vid >88 cm (Europa), >80 cm (Asien). | – WHO: Använder generella tröskelvärden. – IDF: Har specifika tröskelvärden för olika etniska grupper. |
Tabell: Andra mätmetoder för att uppskatta fetma utöver BMI och antropometriska mått #
| Mätmetod | Beskrivning | Fördelar | Nackdelar |
|---|---|---|---|
| Dual-Energy X-ray Absorptiometry (DEXA) | Använder röntgenstrålar för att mäta kroppsfett, muskelmassa och benmineraltäthet. | – Mycket noggrann. – Kan mäta regional fettfördelning (t.ex. bukfetma). | – Dyrt och kräver specialutrustning. – Exponering för låga doser strålning. |
| Bioelektrisk impedansanalys (BIA) | Mäter kroppens motstånd mot elektrisk ström för att uppskatta kroppsfettprocent. | – Enkelt och snabbt. – Icke-invasivt. | – Mindre noggrant vid extrem fetma eller dehydrering. – Känsligt för mätfel. |
| Magnetresonanstomografi (MRT) | Använder magnetfält och radiovågor för att skapa detaljerade bilder av kroppens fettfördelning. | – Mycket noggrann. – Ingen strålning. | – Mycket dyrt och tidskrävande. – Begränsad tillgänglighet. |
| Computertomografi (CT) | Använder röntgenstrålar för att skapa tredimensionella bilder av kroppens fettfördelning. | – Mycket noggrann. – Kan mäta visceralt fett specifikt. | – Hög strålningsexponering. – Dyrt och kräver specialutrustning. |
| Underwater Weighing (Hydrodensitometri) | Mäter kroppens densitet genom att väga personen under vatten. | – Noggrann för total kroppsfettprocent. | – Krånglig och tidskrävande. – Kräver speciell utrustning och träning. |
| Luftförskjutningspletysmografi (ADP) | Mäter kroppens volym genom luftförskjutning i en kammare. | – Icke-invasivt och relativt enkelt. | – Dyrt och kräver specialutrustning. – Mindre tillgängligt. |
| Nära-infraröd spektroskopi (NIR) | Använder ljus för att mäta fett i vävnader. | – Snabbt och enkelt. – Icke-invasivt. | – Mindre noggrant för total kroppsfett. – Begränsad till regional mätning. |
| Ultrasound (Ultraljud) | Använder ljudvågor för att mäta fettlagret under huden och visceralt fett. | – Icke-invasivt och säkert. – Relativt billigt. | – Mindre noggrant för total kroppsfett. – Kräver träning för korrekt användning. |
Nya riktlinjer kring fetma #
En europeisk kommission publicerade nyligen en rapport i The Lancet Diabetes & Endocrinology (Rubino, F., et al. (2025). The Lancet Diabetes & Endocrinology Commission on Clinical Obesity. https://doi.org/10.1016/S2213-8587(24)00316-4) om nya riktlinjer för att diagnostisera klinisk fetma där de föreslår en ny definition av fetma som en kronisk, systemisk sjukdom som orsakas av överdriven fettmängd och som leder till funktionsnedsättning i organ och vävnader. Denna definition skiljer sig från traditionella definitioner genom att den fokuserar på de kliniska manifestationerna av fetma, snarare än enbart på fettmängd eller BMI.
Klinisk fetma kännetecknas av:
- Överdriven fettmängd: Bekräftad genom antropometriska mått (t.ex. midjeomfång) eller direkt mätning av kroppsfett.
- Organfunktionsnedsättning: Tecken på nedsatt funktion i ett eller flera organsystem, eller betydande begränsningar i dagliga aktiviteter som direkt relaterar till fetma.
Preklinisk fetma
Kommissionen introducerar också begreppet preklinisk fetma, som avser en tillstånd av överdriven fettmängd utan tecken på organskador eller funktionsnedsättning. Individer med preklinisk fetma har en ökad risk att utveckla klinisk fetma och andra icke-smittsamma sjukdomar, som typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.
Diagnostiska kriterier
För att diagnostisera klinisk fetma krävs både bekräftelse av överdriven fettmängd och tecken på organskador eller funktionsnedsättning. Kommissionen föreslår specifika diagnostiska kriterier för olika organsystem, inklusive:
- Kardiovaskulära systemet: Hjärtsvikt, högt blodtryck, återkommande blodproppar.
- Metabolismen: Hyperglykemi, höga triglyceridnivåer, lågt HDL-kolesterol.
- Andningssystemet: Andningssvårigheter, sömnapné.
- Muskelsklettsystemet: Kronisk smärta i leder, begränsad rörlighet.
Behandlingsmål
Målet med behandlingen av klinisk fetma är att förbättra eller remittera de kliniska manifestationerna och förhindra progression till allvarliga komplikationer. Behandlingsval bör baseras på individuell risk- och nyttobedömning och kan inkludera livsstilsförändringar, läkemedel eller kirurgi.
Implikationer för klinisk praxis och policy
Kommissionen betonar vikten av att skilja mellan preklinisk och klinisk fetma för att underlätta kliniskt beslutsfattande och prioritering av resurser. Individer med klinisk fetma bör ha tillgång till evidensbaserad vård, medan de med preklinisk fetma kan behöva övervakning och rådgivning för att minska risken för progression.
Begränsningar och utmaningar med antropometriska mått för bedömning av fetma #
Alternativa antropometriska mått
För att diagnostisera fetma har alternativa metoder till BMI föreslagits, såsom:
- Midjeomfång
- Midje-höftratio
- Vikt-längdratio
Utmaningar med alternativa mått
1. Variation mellan populationer och kön
- Mätningar kan skilja sig betydligt mellan olika grupper, vilket gör dem mindre universellt tillförlitliga.
2. Otillräcklig återspegling av fettfördelning
- Dessa mått ger inte en exakt representation av subkutant och visceralt fett, vilka är nära kopplade till metabola sjukdomar.
- Ektopiska fettdepåer, såsom leverfett, bidrar också till variationer i hälsorisk och är inte alltid korrekt identifierade.
3. Begränsningar som prediktorer för organdysfunktion
- Precis som BMI misslyckas dessa mått ofta med att exakt identifiera pågående sjukdomsprocesser orsakade av fetma.
Kombinerade mått: hypertriglyceridemisk midja #
- Att kombinera midjeomfång med biokemiska markörer, exempelvis plasmatriglyceridnivåer, har föreslagits som en metod för att identifiera individer med överdrivet visceralt fett och ektopiska fettdepåer.
Fördelar
- Ökad noggrannhet vid bedömning av risk för hjärt-kärlsjukdom.
Begränsningar
- Osäkerhet kring dess giltighet som mått på pågående sjukdom.
- Brist på en tydlig definition av sjukdom orsakad av fetma begränsar dess kliniska användning.
Utmaningar med biokemiska tester
- Det saknas enhetliga biomarkörer och specifika tröskelvärden för att fastställa klinisk giltighet.
Kostnads- och tillgänglighetsfrågor
- Biokemiska tester kan vara dyra och svåra att implementera brett i klinisk praxis, särskilt i lågresursmiljöer.
