Bakgrund

Tirzepatid (Mounjaro/Zepbound) och Semaglutid (Ozempic/Wegovy) är läkemedel som används vid typ 2 diabetes och obesitas för att förbättra blodsockerkontroll och ge viktminskning. Semaglutid är en GLP-1-receptoragonist (ett ämne som efterliknar hormonet GLP-1 som ökar insulin och minskar aptit), medan tirzepatid är ett läkemedel som stimulerar både GIP- och GLP-1-receptorer (GIP är ett annat tarmhormon).

Genom dessa mekanismer kan båda läkemedlen ge betydande viktminskning och förbättrad sockerkontroll, men här fokuserar vi enbart på säkerheten, det vill säga biverkningsprofilen (vilka biverkningar de orsakar och hur ofta).

I kliniska prövningar avbröt ungefär 10 % behandlingen på grund av biverkningar, medan cirka 35 % gjorde det inom ett år i verkliga observationsstudier.

De vanligaste biverkningarna för denna typ av läkemedel är kända för att komma från mag-tarmkanalen (gastrointestinala biverkningar, t.ex. illamående, kräkningar och diarré). Vi sammanfattar nedan de kliniska studier som direkt jämfört tirzepatid och semaglutid avseende biverkningar, samt vad resultaten visar om likheter och skillnader. (Medicinska termer förklaras inom parentes för tydlighet.

Biverkning	Semaglutid (2.4 mg/vecka)	Tirzepatid (alla doser samlade)
Illamående	~44 %	12–24 % (ökande med dos)
Diarré	~21 %	12–22 % (dosberoende)
Kräkningar	~16 %	2–13 % (dosberoende)
Förstoppning	~20 % (semaglutid)	Ibland rapporterad, dosberoende (lägre frekvens)
Injektionsställe-reaktion	Vanlig men ej specifik procentsiffra	Något vanligare än semaglutid
Allvarliga biverkningar	3 %	5–7 %
Avbrott p.g.a. biverkningar	~8 % (semaglutid)	~6 % vid 72 veckor (tirzepatid)

Direkta jämförande studier av säkerhet

SURPASS-2 (typ 2 diabetesstudie)

Design och inklusionskriterier

SURPASS-2 var en fas 3-studie som direkt jämförde tirzepatid och semaglutid hos vuxna med typ 2 diabetes. Deltagarna hade otillräcklig kontroll med enbart metformin (blodsockervärdet HbA1c 7,0–10,5%, där HbA1c är långtidsblodsocker).

Totalt inkluderades 1879 patienter, som i öppet upplägg randomiserades till antingen semaglutid 1 mg en gång i veckan eller tirzepatid (5 mg, 10 mg eller 15 mg en gång i veckan) som tillägg till metforminbehandling. Studielängden var 40 veckor. Båda läkemedlen titrerades upp till måldoserna (semaglutid start 0,25 mg, dubbling var 4:e vecka till 1 mg; tirzepatid start 2,5 mg, ökades med 2,5 mg var 4:e vecka). Syftet var att studera effekt på blodsocker och vikt, men säkerhetsdata (biverkningar) samlades också in.

Biverkningar

De rapporterade biverkningarna i SURPASS-2 dominerades av mag-tarmrelaterade symtom i båda grupperna:

• Vanligaste biverkningar: Mag-tarmbiverkningar var vanligast. Illamående rapporterades hos ca 17–22% av patienter på tirzepatid (beroende på dos) jämfört med 18% på semaglutid. Diarré förekom hos ca 13–16% (tirzepatid) vs 12% (semaglutid). Kräkningar sågs hos ~6–10% (tirzepatid) vs 8% (semaglutid).
• Allvarliga biverkningar: Andelen allvarliga biverkningar var låg i båda grupper. Cirka 5–7% av patienterna på tirzepatid rapporterade någon allvarlig biverkning, jämfört med 3% av dem på semaglutid. Inga oväntade allvarliga säkerhetsproblem framkom utöver det som är känt för klassen. Hypoglykemier (lågt blodsocker, definierat som <3,0 mmol/L) var mycket sällsynta eftersom dessa läkemedel inte direkt frisätter insulin om inte blodsockret är högt. Faktiskt sågs hypoglykemier hos endast 0,2–1,7% med tirzepatid (lite beroende på dos) och 0,4% med semaglutid, en försumbar skillnad.
• Behandlingsavbrott på grund av biverkningar: Något fler patienter avbröt behandlingen i tirzepatid-gruppen, främst vid högsta dosen. Avbrott på grund av biverkningar skedde hos cirka 5,1% (tirzepatid 5 mg), 7,7% (10 mg) och 7,9% (15 mg) jämfört med 3,8% i semaglutid-gruppen. Denna skillnad tyder på något sämre tolerabilitet vid högre dos tirzepatid, sannolikt relaterat till mag-tarmbiverkningar, men generellt tolererades båda behandlingarna relativt väl.

SURMOUNT-5 (fetmastudie)

Design och inklusionskriterier

SURMOUNT-5 är den första head-to-head-studien mellan tirzepatid och semaglutid specifikt för viktminskning hos personer med obesitas. Det är en fas 3b-studie som inkluderade 751 vuxna med antingen fetma (BMI ≥30) eller övervikt (BMI ≥27) plus minst en viktrelaterad följdsjukdom (t.ex. högt blodtryck, dyslipidemi, sömnapné eller hjärt-kärlsjukdom).

Typ 2 diabetes var ett exklusionskriterium, man studerade alltså överviktiga utan diabetes. Deltagarna randomiserades 1:1 till antingen tirzepatid eller semaglutid, med upptrappning till högsta tolererade dos under studiens gång.

Tirzepatidgruppen titrerades mot 10 mg eller 15 mg per vecka, och semaglutidgruppen mot 1,7 mg eller 2,4 mg per vecka (vilket är semaglutids högsta dos för viktbehandling). Studielängden var 72 veckor (cirka 1,5 år). Det primära utfallet var viktförändring, men omfattande säkerhetsdata samlades också.

Biverkningar

Båda läkemedlen gav avsevärd viktnedgång, men här fokuserar vi på biverkningarna och deras frekvens i SURMOUNT-5

• Vanligaste biverkningar: Liksom i diabetesstudierna var gastrointestinala biverkningar de mest förekommande för både tirzepatid och semaglutid. De flesta av dessa var milda till måttliga i svårighetsgrad. Illamående, kräkningar, diarré och förstoppning rapporterades ofta under uppdoseringen, vilket är förväntat med kraftiga viktminskningsläkemedel. Exakta procentsatser för varje symtom i denna studie har inte redovisats här, men generellt bekräftade SURMOUNT-5 den kända mag-tarmprofilen för båda preparaten.
• Allvarliga biverkningar: Cirka 4,8% av patienterna på tirzepatid respektive 3,5% på semaglutid upplevde någon allvarlig biverkning under studien. Inga dödsfall relaterade till behandlingen inträffade i någon av grupperna.
• Behandlingsavbrott på grund av biverkningar: Intressant nog var utfallet här det omvända mot diabetesstudien, något färre avbröt behandlingen i tirzepatid-gruppen. Totalt avslutade 6,1% av tirzepatid-patienterna behandlingen i förtid på grund av biverkningar, jämfört med 8,0% i semaglutid-gruppen. Framförallt gällde detta mag-tarmbiverkningar: endast 2,7% av tirzepatid-patienterna bröt studien p.g.a. gastrointestinala besvär, jämfört med 5,6% av dem som fick semaglutid. Detta tyder på att semaglutid i högre dos (2,4 mg) kan vara något svårare att tolerera för vissa patienter än motsvarande tirzepatiddos, även om båda generellt tolereras av majoriteten.
• Specifika skillnader: En närmare analys av specifika biverkningar visade två anmärkningsvärda skillnader mellan preparaten:
  • Kräkningar: Förekomsten av kräkningar var något lägre med tirzepatid (rapporterat hos ca 15% av patienterna) jämfört med semaglutid (~21% av patienterna). Forskarna har spekulerat i att tirzepatids dubbelverkande mekanism (GIP+GLP-1) eventuellt kan mildra just kräkningstendensen något, jämfört med renodlade GLP-1-analogers effekt.
  • Injektionsreaktioner: Lokala reaktioner vid injektionsstället (såsom rodnad eller irritation där sprutan ges) var däremot vanligare med tirzepatid. Ungefär 8,6% av tirzepatid-behandlade fick någon form av injektionsreaktion, mot endast ~0,3% med semaglutid. Dessa reaktioner var i regel milda och övergående.

Indirekta jämförelser och översikter

Innan den direkta fetmastudien (SURMOUNT-5) fanns, har forskare jämfört tirzepatid och semaglutid genom att analysera separata studier. En indirekt jämförelse av resultaten från fas 3-programmen för obesitas (semaglutids STEP-studier vs tirzepatids SURMOUNT-1/2) fann att högdos tirzepatid (10–15 mg) gav något färre gastrointestinala biverkningar än semaglutid 2,4 mg, trots större viktminskning.

Till exempel rapporterades något mindre illamående och diarré med tirzepatid i dessa jämförelser. Författarna betonade dock att data var från skilda studier, och att head-to-head-bevis behövdes för att bekräfta detta, vilket nu alltså har kommit i och med SURMOUNT-5. Även i diabetesstudierna har översikter visat att tirzepatids säkerhetsprofil i stort liknar den hos etablerade GLP-1-analoger, med mag-tarmbiverkningar som dominerande kategori och låg risk för allvarliga effekter.

Sammanfattning och slutsats

Sammanfattningsvis har tirzepatid och semaglutid mycket snarlika biverkningsprofiler. Båda läkemedlen orsakar oftast milda till måttliga mag-tarmbiverkningar såsom illamående, diarré och ibland kräkningar – detta är en förväntad effekt av deras verkan på aptit och magsäckstömning.

I direkta jämförelser (både vid typ 2-diabetes och obesitas) sågs endast små skillnader i frekvensen av dessa biverkningar. Tirzepatid i högre doser kan orsaka lite mer illamående i diabetesbehandling, vilket ledde till något fler utsättningar av läkemedlet vid 15 mg-dosen.

Samtidigt tycks semaglutid i hög dos (för viktminskning) ge något oftare kräkningar och avbrytanden på grund av illamående än tirzepatid. Ingen av behandlingarna orsakar vanligtvis blodsockerfall om de inte kombineras med andra diabetesmedel, och allvarliga biverkningar är ovanliga med båda. Båda läkemedlen tenderar att ge en liten ökning av hjärtfrekvensen (några slag per minut) under behandling, men betydelsen av detta är oklar.

För sjukvårdspersonal innebär dessa data att säkerhetsprofilen för tirzepatid påminner starkt om den för semaglutid, vilket är goda nyheter då semaglutid redan är en väletablerad behandling. För patienter kan det vara värdefullt att veta att de vanligaste besvären – magknip, illamående eller lös mage – oftast uppträder i början under dosupptrappning och sedan brukar avta.

Om en patient inte tolererar ett av läkemedlen kan det i enstaka fall vara värt att prova det andra, men generellt kan valet mellan tirzepatid och semaglutid främst baseras på effektmål och praktiska faktorer snarare än på stora skillnader i biverkningar.

Totalt sett anses tirzepatid och semaglutid vara säkra och väl tolererade behandlingar inom sina indikationsområden, med jämförbara biverkningsprofiler enligt de senaste årens kliniska studier