Bakgrund

Fetma (obesitas) är idag en av de största kroniska hälsoutmaningarna globalt. Fetma och övervikt är starkt kopplad till en rad andra sjukdomar, däribland hjärt-kärlsjukdomar (hjärtinfarkt, stroke, hjärtsvikt, förmaksflimmer, klaffsjukdomar och benartärsjukdom), typ 2 diabetes, högt blodtryck (hypertoni), förhöjda blodfetter (dyslipidemi), flera cancersjukdomar, samt obstruktiv sömnapné (andningsuppehåll under sömn).

Trots att många personer försöker minska i vikt genom att förändra kost och fysisk aktivitet, är det ofta svårt att uppnå och bibehålla en betydande viktnedgång med enbart livsstilsförändringar. Därför har det skett ett genombrott i läkemedelsbehandling av fetma under de senaste åren, där två preparat i synnerhet har väckt uppmärksamhet: tirzepatid och semaglutid.

Semaglutid är ett läkemedel som imiterar kroppens eget hormon GLP-1 (glukagonliknande peptid-1). Detta hormon frisätts naturligt efter en måltid och signalerar till hjärnan att minska aptiten och fördröjer tömningen av magsäcken, vilket leder till ökad mättnad. Tirzepatid är ett nyare läkemedel som imiterar både GLP-1 och ett annat hormon som heter GIP (glukosberoende insulinotrop polypeptid). GIP påverkar insulinkänslighet och energibalans, och den dubbla effekten tros leda till kraftigare viktnedgång jämfört med att bara påverka GLP-1-systemet.

Syfte och studiedesign

Syftet med studien var att direkt jämföra effekten och säkerheten av tirzepatid (Mounjaro) och semaglutid (Ozempic/Wegovy) hos vuxna med fetma men utan typ 2 diabetes. Studien var en så kallad fas 3b, öppen, randomiserad och kontrollerad studie, vilket innebär att deltagarna slumpmässigt fick ett av läkemedlen och att både deltagare och forskare visste vilket läkemedel som gavs. Studien pågick i 72 veckor, vilket motsvarar cirka 1,5 år.

Totalt inkluderades 751 personer, som alla hade ett BMI (kroppsmasseindex, vikt i kg delat med längd i meter²) på minst 30, eller minst 27 i kombination med någon fetmarelaterad sjukdom. Deltagarna fick antingen tirzepatid (10 eller 15 mg/vecka) eller semaglutid (1,7 eller 2,4 mg/vecka) som injektion under huden. Doseringen ökades gradvis för att minska biverkningar. Alla deltagare fick också råd om kost och motion.

SURMOUNT-5 studien

Resultat

Vikt och midjemått

Den genomsnittliga viktnedgången efter 72 veckors behandling var:

• −20,2 % av startvikten för tirzepatid (95 % konfidensintervall: −21,4 till −19,1)
• −13,7 % för semaglutid (95 % CI: −14,9 till −12,6)

Skillnaden på 6,5 procentenheter mellan grupperna var statistiskt signifikant (p < 0,001), vilket innebär att den med hög säkerhet inte kan förklaras av slumpen.

Även förändringen i faktisk vikt var tydlig:

• −22,8 kg i genomsnitt med tirzepatid
• −15,0 kg med semaglutid

När det gäller midjemått som är starkt kopplat till risken för hjärt-kärlsjukdom såg man:

• −18,4 cm minskning med tirzepatid (95 % CI: −19,6 till −17,2)
• −13,0 cm med semaglutid (95 % CI: −14,3 till −11,7)

Skillnaden var återigen signifikant (p < 0,001).

Andel som uppnådde specifika viktmål

Andelen deltagare som uppnådde olika grad av viktminskning var också tydligt högre i tirzepatidgruppen:

• ≥10 % viktnedgång: 81,6 % (tirzepatid) vs 60,5 % (semaglutid)
• ≥15 % viktnedgång: 64,6 % vs 40,1 %
• ≥20 % viktnedgång: 48,4 % vs 27,3 %
• ≥25 % viktnedgång: 31,6 % vs 16,1 %
• ≥30 % viktnedgång: 19,7 % vs 6,9 %

Sannolikheten att uppnå ≥30 % viktminskning var alltså nästan tre gånger högre med tirzepatid (relativ risk: 2,8).

Effekt på andra riskfaktorer

Båda läkemedlen ledde till förbättringar i viktiga riskfaktorer såsom:

• Systoliskt blodtryck (det övre trycket i ett blodtrycksmått): −10,2 mmHg med tirzepatid vs −7,7 mmHg med semaglutid
• Blodsocker (även fastande glukos och långtidsblodsocker, HbA1c) förbättrades i båda grupperna, trots att deltagarna inte hade diabetes.
• Blodfetter (kolesterol och triglycerider) förbättrades också

Dessa förändringar är inte bara statistiskt utan också kliniskt relevanta, eftersom t.ex. en sänkning av blodtrycket med bara 5 mmHg kan minska risken för stroke och hjärtinfarkt.

Säkerhet och biverkningar

De vanligaste biverkningarna var relaterade till mag-tarmkanalen: illamående, förstoppning, diarré och kräkningar. Dessa var i regel milda till måttliga och uppstod oftast i början av behandlingen när dosen ökades.

Andelen som avbröt behandling på grund av biverkningar:

• 6,1 % i tirzepatidgruppen
• 8,0 % i semaglutidgruppen

Injektionsreaktioner (rodnad, svullnad etc.) var vanligare med tirzepatid (8,6 %) än semaglutid (0,3 %), men inga allvarliga fall rapporterades. Det rapporterades inga dödsfall eller fall av allvarliga sjukdomar som pankreatit eller sköldkörtelcancer i studien.

Diskussion

Varför är Mounjaro mer effektivt?

Skillnaden i effekt tros bero på att tirzepatid påverkar både GIP- och GLP-1-receptorer. Dessa system styr olika delar av aptit, energibalans och metabolism i kroppen. Den dubbelverkande mekanismen gör att kroppen kan övervinna flera av de biologiska hinder som ofta gör viktnedgång svårt. Det är inte bara en fråga om att minska hunger, utan att faktiskt påverka hur kroppen hanterar fett och socker.

Tidigare behandlingsmål har ofta varit att nå 5–10 % viktnedgång, vilket redan ger hälsovinster. Med moderna läkemedel som tirzepatid är det nu realistiskt att sikta på 15–25 % viktnedgång, vilket ger ännu större förbättringar i hälsa, livskvalitet och riskminskning för följdsjukdomar.

SURPASS-2 studien

Bakgrund

SURPASS-2 var en pivotal fas 3-studie som direkt jämförde effekten av tirzepatide (Eli Lilly) – en dual GIP- och GLP-1-receptoragonist – med semaglutide (Novo Nordisk), en etablerad GLP-1-agonist, hos patienter med typ 2-diabetes.

Studiedesign

• Typ: Randomiserad, dubbelblinderad, aktiv-kontrollerad klinisk prövning.
• Deltagare: 1 879 vuxna med typ 2-diabetes (HbA1c: 7,0–10,5%) som inte uppnått god glykemisk kontroll med metformin.
• Interventioner:
  • Tirzepatide (5 mg, 10 mg eller 15 mg) veckoinjektion.
  • Semaglutide (1 mg) veckoinjektion (maximalt godkänd diabetesdos då).
• Behandlingslängd: 40 veckor.
• Primärt slutpunkt: Förändring i HbA1c från baseline till vecka 40.

Metod

Patienter randomiserades till en av fyra behandlingsgrupper. Blodglukos (HbA1c), vikt och säkerhet övervakades regelbundet. Studiepersonalen och patienterna var blindade för behandlingstilldelningen.

Resultat

HbA1c-sänkning

• Tirzepatide 5 mg: -2,01%
• Tirzepatide 10 mg: -2,24%
• Tirzepatide 15 mg: -2,30%
• Semaglutide 1 mg: -1,86%
  Tirzepatide (alla doser) var statistiskt signifikant överlägset semaglutide (p <0,001).

Blodfetter

Viktminskning

• Tirzepatide 5 mg: -7,6 kg
• Tirzepatide 10 mg: -9,3 kg
• Tirzepatide 15 mg: -11,2 kg
• Semaglutide 1 mg: -5,7 kg
  Viktminskningen var signifikant större med tirzepatide (p <0,001).

Säkerhet

• Vanligast: Gastrointestinala biverkningar (illamående, diarré, kräkningar).
• Förekomsten var högre med tirzepatide (närmast dosberoende) men minskade över tid.
• Ingen ökad risk för allvarlig hypoglykemi.
• Dropout-frekvens: 10-15% (tirzepatide) vs. ~7% (semaglutide), främst p.g.a. biverkningar.

Diskussion

Biverkningsprofilen var acceptabel men kräver uppmärksamhet vid dosupptrappning. Tirzepatide visade överlägsen glykemisk kontroll och viktminskning jämfört med semaglutide 1 mg, vilket tyder på att den dubbla hormonaktiveringen (GIP + GLP-1) erbjuder ytterligare fördelar.

Resultaten understödjer tirzepatide som ett effektivt alternativ vid typ 2-diabetes, särskilt hos patienter med samtidig övervikt. Studien jämförde ej semaglutide 2,4 mg (som senare godkänts för obesitas), vilket är en begränsning för viktrelaterade slutsatser.

Slutsats

Enligt SURMOUNT-5 och SURPASS-2 studien som båda finansierats av Eli Lilly har visat att Tirzepatid (Mounjaro) är mer effektivt mot viktnedgång och flera andra metabola markörer såsom blodsockernivåer (HbA1c), blodfetter, blodtryck och midjemått. Biverkningsprofilen verkar även lite mildare jämfört med Semaglutide (Wegovy).