Finerenon, även känd som Kerendia, är ett läkemedel som används för att minska risken för njursvikt, hjärtsvikt och hjärtinfarkt hos vuxna med kronisk njursjukdom kopplad till typ 2 diabetes. Finerenon tillhör en grupp läkemedel som kallas MRA (icke-steroida mineralkortikoidreceptorantagonister) och är en typ av medicin som blockerar vissa hormoner för att minska skador på hjärtat och njurarna).
Finerenon tas som en tablett dagligen och godkändes i USA 2021 och i EU 2022. Finerenon har studerats i flera kliniska läkemedelsprövningar som visar en övertygande positiv effekt mot olika kardiovaskulära händelser.
Verkningsmekanism för Finerenon
Finerenon fungerar genom att blockera hormonet aldosteron från att verka på specifika molekyler (receptorer) som kallas mineralkortikoidreceptorer, vilka främst finns i njurarna, hjärtat och blodkärlen.
1. Blockering av aldosteron:
Aldosteron är ett hormon som hjälper kroppen att reglera blodtryck, vätska och saltbalans i blodet (elektrolytbalans) genom att främja utsöndring av kalium i njurarna och behålla natrium samt vatten.
När för mycket aldosteron är närvarande, särskilt hos personer med tillstånd som hjärtsvikt eller kronisk njursjukdom, kan det leda till högt blodtryck, inflammation och ärrbildning (fibros) i hjärtat och njurarna, vilket förvärrar dessa tillstånd.
2. Minskning av vätskeretention:
Eftersom aldosteron främjar natriumretention, leder blockeringen av aldosteron till att överskott av natrium och vatten utsöndras, vilket kan sänka blodtrycket och minska vätskeansamling i blodcirkulationen, och därigenom minska belastningen på hjärtat.
Finerenon är en icke-steroidal MRA, vilket innebär att det kemiskt sett skiljer sig från äldre, steroida MRAs som spironolakton. Denna skillnad ger finerenon en mer riktad effekt och minskar risken för biverkningar som hormonella störningar (t.ex. gynekomasti eller ömhet i brösten hos män) som kan uppstå med andra MRAs.
Vanliga biverkningar inkluderar:
1. Hyperkalemi: Höga nivåer av kalium i blodet.
2. Hypotoni: Lågt blodtryck.
3. Hyponatremi: Låga natriumnivåer i blodet.
FIGARO–studien
FIGARO–studien undersökte effekten på hjärt-kärlhändelser hos patienter med kronisk njursjukdom och typ 2 diabetes. Tidigare forskning hade visat att finerenon förbättrar vissa njur- och hjärt-kärlmarkörer, särskilt hos patienter med avancerad njursjukdom och hög albuminuri (förhöjda nivåer av äggviteämnen i urinen, vilket är en markör för njurskada), men det fanns osäkerhet om dess effekt på en bredare patientgrupp med varierande nivåer av njursvikt och albuminuri.
Metod och studiedesign
Studien var en multicenter, dubbelblind och placebokontrollerad klinisk prövning, där patienter slumpmässigt tilldelades antingen finerenon eller placebo. Alla patienter hade njursvikt och typ 2 diabetes och behandlades med maximal dos av njurskyddande mediciner (renin–angiotensin-systemhämmare), vilket är standardbehandling för att skydda njurarna.
Inklusionskriterierna var baserade på nivåer av albuminuri och uppskattat glomerulärt filtrationshastighet (eGFR), som speglar njurarnas funktion. eGFR mäter hur väl njurarna filtrerar blodet, och ett lägre värde indikerar sämre njurfunktion.
Den primära utfallsvariabeln var en sammansättning av dödsfall från hjärt-kärlsjukdomar, icke-dödliga hjärtinfarkter, icke-dödliga strokes (slaganfall) och sjukhusinläggningar på grund av hjärtsvikt. Den första sekundära utfallsvariabeln inkluderade njursvikt, en ihållande minskning av eGFR med minst 40 % från baslinjen eller dödsfall på grund av njursjukdom.
Resultat
Studien omfattade 7 437 patienter, och den genomsnittliga uppföljningstiden var 3,4 år. Det primära utfallsmåttet inträffade hos 12,4 % av patienterna i finerenongruppen jämfört med 14,2 % i placebogruppen, vilket innebär en signifikant riskminskning med finerenone.
Den mest framträdande effekten var en minskad risk för sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt, vilket indikerar att finerenon kan förbättra hjärtsviktsprognosen för denna patientgrupp. Dock visade det sig att finerenon inte signifikant minskade förekomsten av sekundära njurrelaterade händelser som njursvikt eller en kraftig försämring av njurfunktionen.
Säkerhet och biverkningar
Behandlingen med finerenone var associerad med en ökad förekomst av hyperkalemi (förhöjda kaliumvärden i blodet), vilket är en riskfaktor för allvarliga hjärtproblem. 10,8 % av patienterna i finerenonegruppen drabbades av hyperkalemi jämfört med 5,3 % i placebogruppen.
Även om hyperkalemi kunde hanteras i de flesta fall ledde det i vissa fall till att patienterna behövde avbryta behandlingen. Det noterades även en lägre förekomst av hypokalemi (låga kaliumvärden) i finerenonegruppen jämfört med placebogruppen, vilket kan vara positivt för patienter som annars riskerar lågt kalium vid behandling med vissa diuretika.
Slutsats från FIGARO–studien
Resultaten visade att finerenon signifikant minskar risken för vissa hjärt-kärlhändelser hos patienter med njursvikt och typ 2 diabetes, särskilt när det gäller hjärtsviktsrelaterade sjukhusinläggningar.
Dessa fynd stöder användningen av finerenon som en del av behandlingen för denna högriskgrupp, utöver standardbehandlingar som RAS-hämmare, och kan hjälpa till att hantera hjärt-kärlkomplikationer i samband med njursvikt och diabetes.
Däremot var effekten på njurfunktionen mindre tydlig, vilket kan innebära att läkemedlet har en mer framträdande roll i hjärtskydd än i att bromsa njursjukdomens progression.
Studien bidrar med viktig information om behandling av njursvikt och typ 2 diabetes och utökar förståelsen av finerenon potentiella roll i behandlingsarsenalen för patienter med höga kardiovaskulära risker.
FIDELIO studien
Studien publicerad i New England Journal of Medicine undersöker effekten av läkemedlet Finerenon på kronisk njursjukdom hos patienter med typ 2 diabetes som löper hög risk att utveckla komplikationer från både njurar och hjärta.
Studiens syfte och bakgrund
Syftet med studien var att undersöka huruvida Finerenon kan bromsa försämringen av njurfunktionen och minska risken för hjärt-kärlrelaterade komplikationer hos patienter med avancerad njursjukdom och typ 2 diabetes. Typ 2 diabetes är en vanlig orsak till njursjukdom globalt, och trots etablerad behandling med läkemedel som blodtryckssänkande ACE-hämmare och ARB-preparat finns ett fortsatt behov av ytterligare behandlingar för att förhindra sjukdomsprogression.
Metod och design
Studien var en randomiserad, dubbelblind och placebokontrollerad klinisk prövning. Totalt randomiserades 5734 patienter med njursjukdom och typ 2 diabetes till antingen finerenon eller placebo. Studien inkluderade patienter från 48 olika länder under åren 2015 till 2018, och alla patienter fick först behandling med ACE-hämmare eller ARB-preparat i högsta tolerabla dos.
För att vara ingå i studien krävdes att patienterna hade:
- Ett urin-albumin/kreatinin-förhållande (mått på proteinläckage från njurarna) mellan 30 och 300 samt en uppskattad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) på mellan 25 och 60 ml/min/1,73 m² tillsammans med en diagnostiserad ögonsjukdom relaterad till diabetes (diabetisk retinopati).
- Alternativt kunde patienterna ha ett högre albumin/kreatinin-förhållande mellan 300 och 5000, och en eGFR mellan 25 och 75 ml/min/1,73 m², utan krav på diabetisk retinopati.
Primära och sekundära utfallsmått
Studien bedömde två huvudsakliga utfall:
- Primärt utfall: Kombinerade händelser såsom njursvikt, en ihållande minskning av eGFR med minst 40 % från baslinjen, eller död på grund av njurorsaker.
- Sekundärt utfall: Kombinerade hjärt-kärlhändelser, inklusive död orsakad av hjärt-kärlsjukdom, icke-dödlig hjärtinfarkt, icke-dödlig stroke och sjukhusinläggning på grund av hjärtsvikt.
Resultat
Under en medianuppföljningstid på 2,6 år uppvisade finerenongruppen en minskning av primära händelser jämfört med placebogruppen. Resultaten kan sammanfattas enligt följande:
- Primärt utfall: 17,8 % av patienterna i finerenonegruppen upplevde primära händelser jämfört med 21,1 % i placebogruppen. Detta motsvarade en riskreduktion på 18 % för finerenone (hazard-kvot, HR: 0,82).
- Sekundärt utfall: 13,0 % av patienterna i finerenonegruppen upplevde sekundära hjärt-kärlhändelser jämfört med 14,8 % i placebogruppen, vilket innebär en riskreduktion på 14 % för finerenone (HR: 0,86).
Därutöver noterades att finerenon ledde till en förbättring i urin-albumin/kreatinin-förhållandet redan efter fyra månader, vilket höll i sig under studiens gång. Läkemedlet hade också en modest blodtryckssänkande effekt, där patienter i finerenonegruppen hade ett genomsnittligt blodtrycksfall på 3 mm Hg jämfört med placebogruppen.
Säkerhetsprofil och biverkningar
Biverkningar som inträffade under behandlingen var likartade mellan grupperna, men hyperkalemi (förhöjt kalium i blodet) var vanligare i finerenongruppen (18,3 % jämfört med 9,0 % i placebogruppen). Dock var allvarliga biverkningar relaterade till hyperkalemi sällsynta och ledde sällan till att behandlingen behövde avbrytas.
Slutsats
Denna studie stödjer användningen av finerenon för patienter med CKD och typ 2-diabetes, då läkemedlet minskade både risken för progressiv njursvikt och hjärt-kärlhändelser. Resultaten indikerar att finerenone kan ge ett värdefullt tillskott till befintlig behandling för dessa patienter, särskilt eftersom det visade sig verka på flera nivåer såsom minskning av inflammation och fibros. Den långsiktiga säkerheten och effekten av finerenone förstärks av att de observerade fördelarna höll i sig under hela studieperioden.
FINE–HEART studien
Studien med titeln ”Efficacy and Safety of Finerenone Across the Ejection Fraction Spectrum in Heart Failure with Mildly Reduced and Preserved Ejection Fraction” publicerades i Circulation och undersöker effekterna av finerenon för patienter med hjärtsvikt som har mildt reducerad eller bevarad ejektionsfraktion (LVEF). Ejektionsfraktion är ett mått på hjärtats pumpförmåga, och en lägre EF indikerar nedsatt funktion.
Hjärtsvikt kategoriseras ofta baserat på vänsterkammarejektionsfraktion (LVEF), vilket är ett mått på hur stor andel av blodet i vänster hjärtkammare som pumpas ut vid varje hjärtslag. Här är de vanligaste kategorierna och deras intervall samt vad de innebär:
- Reducerad ejektionsfraktion (HFrEF):
- LVEF < 40 %
- Detta innebär att hjärtat har en påtagligt nedsatt pumpförmåga. Hos patienter med hjärtsvikt med reducerad ejektionsfraktion (HFrEF) har hjärtmuskeln svårt att dra ihop sig tillräckligt för att pumpa ut blod effektivt. HFrEF är en av de vanligaste och mest allvarliga formerna av hjärtsvikt.
- Mildt reducerad ejektionsfraktion (HFmrEF):
- LVEF 40–49 %
- Detta intervall beskrivs som ”mildt reducerad”. Hjärtats pumpförmåga är inte helt normal men inte heller kraftigt nedsatt. Det innebär att hjärtmuskeln har viss nedsatt kontraktilitet, och patienten kan uppleva symtom på hjärtsvikt, även om de kan vara lindrigare än vid HFrEF.
- Bevarad ejektionsfraktion (HFpEF):
- LVEF ≥ 50 %
- Här har hjärtat en bevarad pumpfunktion, men det kan ha svårt att fylla på med blod mellan hjärtslagen (diastolisk dysfunktion). Detta innebär att kammaren inte kan slappna av och fyllas ordentligt, vilket kan leda till symtom på hjärtsvikt trots normal pumpförmåga.
Syfte och bakgrund
Studiens syfte var att avgöra om finerenon kan minska risken för dödsfall relaterade till hjärtsjukdom och förvärrad hjärtsvikt hos patienter med LVEF över 40 %. Tidigare forskning har visat att effekten av behandlingar för hjärtsvikt varierar beroende på LVEF, men finerenon har potential att verka effektivt över ett brett spektrum av LVEF.
Metod och design
Studien, känd som FINEARTS-HF, var en randomiserad, dubbelblind och placebokontrollerad prövning med deltagare från 37 länder. Den inkluderade patienter över 40 år med symtomatisk hjärtsvikt i klass II-IV enligt New York Heart Association (NYHA). Deltagarna hade LVEF över 40 % och en förhöjd nivå av hjärtrelaterade biomarkörer (natriuretiska peptider), vilket signalerar pågående hjärtsvikt.
Inklusions- och exklusionskriterier
För att kvalificera sig för studien krävdes bevis på strukturell hjärtsjukdom (förstorad vänster förmak eller vänsterkammarhypertrofi) samt förhöjda natriuretiska peptider. Exkluderande faktorer inkluderade njurfunktion under en viss nivå och höga kaliumhalter i blodet. Patienter med tidigare LVEF under 40 % som senare förbättrats till minst 40 % kunde också delta om de fortfarande hade symtom på hjärtsvikt.
Utfallsmått
Det primära utfallsmåttet var en kombination av dödsfall relaterade till hjärtsjukdom och förvärrad hjärtsvikt (inklusive sjukhusinläggningar och akuta vårdbesök). Sekundära mått innefattade förbättringar i NYHA-klassificering, förändringar i hjärtsymtom, njurutfall och total dödlighet.
Resultat
Studiens analyser visade att finerenone effektivt reducerade risken för hjärtdöd och förvärrad hjärtsvikt över hela spektrat av LVEF. Patienterna delades in i tre kategorier baserat på deras LVEF: mindre än 50 %, mellan 50-60 %, och över 60 %. Riskminskningen var jämn över dessa grupper, utan signifikant skillnad beroende på LVEF.
Resultaten visade även att patienter med högre LVEF tenderade att vara äldre och oftare kvinnor, samt hade en högre förekomst av högt blodtryck och kronisk njursjukdom jämfört med dem med lägre LVEF. De med lägre LVEF hade i högre grad tidigare haft hjärtinfarkt och fler sjukhusinläggningar för hjärtsvikt.
Effekten av finerenon
1. 23 % lägre risk för försämring av hjärtsvikt
2. 20 % lägre risk för kardiovaskulär död
Säkerhetsprofil och biverkningar
Biverkningar i form av förhöjda kaliumvärden och ökad kreatininhalt förekom oftare hos patienter som fick finerenone jämfört med placebo. Dock var detta hanterbart och likartat över de olika LVEF-kategorierna.
Metaanalys av finerenon
En stor metaanalys som studerade effekterna av läkemedlet Finerenon hos patienter hjärt-kärlsjukdomar, kronisk njursjukdom och diabetes samla data från tre stora kliniska prövningar, FIDELIO-DKD, FIGARO-DKD och FINEARTS-HF, undersöktes finerenones effekt på hjärt-kärldödlighet, njurutfall och total överlevnad hos en bred patientgrupp. Här är en detaljerad sammanfattning av studiens metodik, resultat och säkerhetsprofil.
Metod och design
Studien omfattade totalt 18 991 patienter från tre randomiserade, placebokontrollerade kliniska prövningar:
- FIDELIO-DKD och FIGARO-DKD: Dessa prövningar inkluderade patienter med CKD och typ 2-diabetes.
- FINEARTS-HF: Fokus här var patienter med hjärtsvikt och bevarad eller lätt nedsatt ejektionsfraktion (en mått på hjärtats pumpeffekt).
Patienter randomiserades till antingen finerenone eller placebo. Primära utfall var kardiovaskulär dödlighet, och sekundära utfall inkluderade njurrelaterade händelser och total överlevnad. Uppföljningstiden var i genomsnitt 2,9 år.
Resultat
Kardiovaskulära Utfall
- Hjärt-kärldödlighet: 4,4 % av patienterna som fick finerenone avled av hjärt-kärlsjukdom, jämfört med 5,0 % i placebogruppen. Effekten var dock inte statistiskt signifikant (HR: 0,89).
- Hjärt-relaterade sjukhusinläggningar: Finerenone minskade risken för sjukhusinläggningar på grund av hjärtsvikt med 17 % (HR: 0,83), vilket indikerar ett starkt stöd för dess användning i hjärtsviktspatienter.
Njurfunktion och Njurrelaterade Utfall
- Njursvikt: Risken för njursvikt eller signifikant försämring av njurfunktionen minskade med 20 % hos de som behandlades med finerenone jämfört med placebo (HR: 0,80).
- eGFR (uppskattat glomerulärt filtrationshastighet): Finerenone visade en skyddande effekt mot försämrad njurfunktion, särskilt i patienter med hög risk för CKD-progress.
Total dödlighet
- Finerenone minskade risken för dödsfall av alla orsaker med 9 % jämfört med placebo (HR: 0,91), vilket visar en positiv effekt på total överlevnad.
Säkerhetsprofil och biverkningar
Finerenone var generellt väl tolererat, men visade en ökad risk för hyperkalemi. Totalt 16,5 % av patienterna som fick finerenone upplevde förhöjda kaliumvärden jämfört med 7,7 % i placebogruppen. Denna biverkning ledde till att vissa patienter behövde avbryta behandlingen. Ingen signifikant ökning av akut njurskada observerades, vilket tyder på en relativt säker profil för patienter med hög risk för njurskador.
Diskussion
Studien stärker finerenons roll för patienter med kardiovaskulär sjukdom, njurpåverkan och diabetes. Resultaten visade förbättringar i både hjärt-kärl och njurutfall, samt en viss minskning av total dödlighet.
Slutsatser
Sammanfattningsvis ger studien belägg för att finerenon minskar risken för hjärt-kärlrelaterade sjukhusinläggningar, njurförsämring och dödlighet bland patienter med hjärt-kärlsjukdomar, njursvikt och diabetes. Läkemedlet erbjuder ett lovande behandlingsalternativ för denna högriskgrupp, med särskilda fördelar för hjärt- och njurhälsa.
