Kroppens upptag av näringsämnen (kolhydrater, fett, protein)

Merparten av alla näringsämnen absorberas alltså i tunntarmen. Från tarmarna finns följande två vägar ut i kroppen:

1. Tarmarna och levern är sammankopplade med ett blodkärl (som kallas portalvenen). Allt blodflöde från tarmarna går till levern och det innebär att näringsämnen som tas upp i tarmarna hamnar i levern först. Levern är kopplad till resten av blodomloppet, vilket innebär att näringsämnen, som inte tas upp av levern, slutligen hamnar i blodomloppet. Kolhydrater och proteiner transporteras denna vägen.
2. Tarmarna innehåller även lymfkärl som töms ut direkt i blodomloppet (utan att gå förbi levern först). Fett transporteras denna vägen.

Se figur nedan.

Detta innebär att levern är första station efter tarmarna och detta är en ganska finurlig konstruktion. Levern tar upp en stor del av alla näringsämnen. Av den mängden som levern tar upp så förbrukar den en del själv och resten lagrar den. Dessutom tillverkar levern nya ämnen och byggstenar som kroppen behöver. De kolhydrater (socker) som levern inte använder själv lagras i form av glykogen. Om det dröjer för lång tid innan nästa gång man äter så bryts glykogenet ner till socker (glukos) som skickas ut i kroppen så att alla cellerna kan använda det. Som nämnt ovan så kommer fetterna (triglycerider) inte passera levern först utan de går via lymfkärlen direkt ut i blodet. Så småningom så anländer ändå fetterna till levern.

Hur levern och bukspottkörteln (pankreas) påverkar upptag av näringsämnen och ämnesomsättningen

Bukspottkörteln (pankreas, pancreas)

Bukspottkörteln (pankreas) är belägen intill första delen av tunntarmen (denna delen av tunntarmen kallas tolvfingertarmen). Det finns en förbindelse mellan bukspottkörteln och tolvfingertarmen och via den förbindelsen kan bukspottkörteln leverera sin saft (”bukspott”) till tolvfingertarmen. Bukspottet är oerhört rikt på enzymer som bryter ner kolhydrater, fett och protein till mindre beståndsdelar som sedan kan tas upp i tunntarmen.

I bukspottkörteln tillverkas även hormonet insulin som frisätts till blodet efter en måltid. Insulin har en central roll i hela vår ämnesomsättning eftersom det reglerar upptag av socker (glukos) och nedbrytning av fett.

Bukspottkörteln tillverkar och frisätter insulin i följande situationer:

• Glukos (socker) som tas upp i tarmarna hamnar i blodet och når därigenom bukspottkörteln som då frisätter insulin. Glukos stimulerar alltså bukspottkörteln till att frisätta insulin.
• När mat kommer ner i magsäcken och tarmarna så frisätts hormoner som kallas inkretiner och dessa hormoner hamnar också i blodbanan. Inkretinerna (särskilt GLP-1 och GIP) har en mycket kraftig inverkan på bukspottkörteln. De stimulerar också bukspottkörteln till att frisätta insulin.
• Nervsystemet och andra hormoner reglerar också frisättning av insulin.

Så när vi äter mat (särskilt mat som är rik på kolhydrater) så stiger blodsockret (socker i blodet) och då frisätts insulin. Detta är ganska finurligt, insulin har nämligen följande effekter i kroppen:

• I levern leder insulin till att levercellerna tar upp socker. Levern förbrukar en del av sockret själv och resten lagrar i form av glykogen. Glykogen är en form av ”lagrat” socker. Om det uppstår sockerbrist senare (t ex vid fasta) så kan glykogenet brytas ner till glukos som frisätts till blodbanan.
• I fettvävnaden leder insulin till att fettcellerna tar upp socker. En del av sockret förbrukar fettcellerna själva och resten lagrar de i form av fett (triglycerider)! Glukos förvandlas alltså till fett i kroppen! Dessutom leder insulin till att all nedbrytning av fett stoppas och syftet med detta är att lagra energi till senare.
• I muskler leder insulin till att glukos tas upp och det som behövs för musklernas arbete förbrukas. Resten lagras i form av glykogen. Det glykogenet som finns i musklerna kan dock endast användas av musklerna (till skillnad från leverns glykogen som kan brytas ner till glukos som skickas ut i kroppen).

I fasta frisätts glukagon från bukspottkörteln

När vi fastar så frisätts istället hormonet glukagon från bukspottkörteln. Detta hormonet har motsatt effekt till insulin, vilket innebär att det stimulerar levern till att bryta ner glykogen och frisätta socker (glukos). Glukagon leder alltså till att blodsockret stiger.

Vid det här laget är det viktigt att du förstått följande:

1. Kroppen kan använda socker (glukos), fett och proteiner för att tillverka energi.
2. Kroppen använder helst glukos eftersom det är enklast att använda för att skapa energi. Därefter använder kroppen helst fett och sist används proteiner.
3. När vi äter mat så hamnar glukos och inkretiner i blodet och dessa ämnen gör så att bukspottkörteln (pankreas) frisätter insulin till blodet.
4. Insulin leder till att kroppens vävnader förbereder sig på att ta upp och använda socker (glukos) som energikälla. Det är framförallt levern, musklerna och fettvävnaden som påverkas av insulin.
5. Allt överskott av socker lagras i levern som glykogen samt i fettvävnaden som fett (triglycerider).

Punkt 5 ovan innebär alltså att överskott av kolhydrater (dvs glukos) leder till att vi bildar fett och går upp i vikt. Då kan man fråga sig om inte intag av fett också leder till tillverkning av fett (och därmed viktuppgång). Svaret är både ”ja” och ”nej”. Intag av fett kan leda till att vi tillverkar mer fett och därmed går upp i vikt men det har visat sig att om man intar stora mängder fett och istället reducerar intag av kolhydrater, så går man ner i vikt. Flera stora studier (av hög vetenskaplig kvalitet) har jämfört kost med olika andelar fett och kolhydrater. Under flera decennier har man nämligen trott att fettmängden i maten är det som styr hur mycket fett vi tillverkar själva (dvs ju mer fet mat man äter, desto fetare blir man). På senare år har detta ifrågasatts allt mer eftersom man kunnat se att mat som är rik på fett och fattig på kolhydrater, leder till större viktminskning än mat som är fettsnål. Detta kan tyckas märkligt och det är fortfarande så att svenska och utländska kostrekommendationer fortfarande rekommenderar en fettsnål diet för att motverka fetma och diabetes, men det saknas alltså ett vetenskapligt stöd för detta. Det tycks alltså vara så att mängden kolhydrater (socker) i kosten är det som är av störst betydelse för kroppsvikt: ju mer kolhydrater i maten desto mer går man upp i vikt. När man går upp i vikt så ökar man risken för diabetes och andra hjärt-kärlsjukdomar. Om man har diabetes så innebär viktökning att risken för komplikationer ökar avsevärt. Alla dessa aspekter kommer diskuteras i detalj i kommande kapitel.

Hur levern hanterar fett, kolhydrater och protein

Levern väger 1.3 kg och är kroppens näst största organ (endast huden är större). Levern är ett centralt organ för hela kroppens ämnesomsättning. Merparten av alla ämnen som tas upp i tarmarna transporteras först till levern. Dessutom mottager levern blod från bukspottkörteln (pankreas). Detta innebär att levern översköljs av näringsämnen och hormoner som kommer från tarmarna och bukspottkörteln i samband med en måltid. Levern tillverkar även gallsalter. Gallsalterna underlättar upptag av fett i tarmarna.

Levern kan lagra många näringsämnen, såsom kolhydrater, lipider (fetter), vitaminer och mineraler. Inget organ i kroppen kan lagra protein, inte heller levern.

Leverns hantering av kolhydrater

Kolhydrater som tas upp i tarmarna transporteras först till levern. De kolhydrater som tas upp är monosackarider (glukos, fruktos, galaktos). Galaktos och fruktos omvandlas faktiskt till glukos i levern. Det innebär att oavsett vilka kolhydrater vi äter så blir de slutligen glukos (druvsocker) i kroppen! Så när vi äter mjölk (som innehåller mjölksocker) eller frukt (som innehåller fruktsocker) så omvandlar vi det till vanligt glukos (druvsocker) i kroppen.

En del av det socker som levern tar upp kommer den själv att använda som bränsle och resten lagras i form av glykogen. Den mängden glukos som inte tas upp av levern fortsätter ut  till resten av kroppen och kan tas upp av alla celler. Alla celler i kroppen använder glukos som bränsle!

Glukos som finns i maten gör att blodsockret stiger efter en måltid och det höga blodsockret kommer kvarstå under 4–5 timmar. Efter en måltid stiger alltså blodsockret fort men efter ett par timmar så sjunker blodsockret igen eftersom kroppens celler tar upp sockret för att använda det som bränsle. Dessutom tas mycket socker upp i levern och musklerna för att lagra det som glykogen. Se nedanstående figur.

Glukos som lagras i form av glykogen används sedan för att upprätthålla blodsockret mellan måltiderna. Som framgår av ovanstående figur så börjar levern bryta ner glykogen till glukos redan innan allt socker som fanns i maten har förbrukats. Detta gör att vi inte får någon period med låg blodsocker. Så levern bryter alltså ner glykogen till glukos som skickas ut till kroppen så att cellerna kan fortsätta använda glukos som bränsle. Notera att även njurar och muskler lagrar glukos i form av glykogen men leverns glykogenlager är cirka 10 gånger större än musklernas och njurarnas.

Leverns lager av glykogen brukar räcka cirka 20 timmar. Därefter måste levern tillverka helt nytt glukos, vilket kräver att levern förbrukar aminosyror (som ingår i proteiner), mjölksyra och monoglycerider.

Leverns hantering av vitaminer och mineraler

Vissa vitaminer och mineraler kan upptas av levern om de finns i överflödiga mängder. Levern exporterar dessa om det uppstår brist. Som tidigare nämnt kommer denna utbildning inte fokusera på varken vitaminer eller mineraler eftersom de inte har någon större betydelse för diabetes, fetma, övervikt eller hjärt-kärlsjukdom.

Levern tillverkar många viktiga ämnen

Levern tillverkar albumin som är det vanligaste proteinet i blod. Albumin är viktigt eftersom många ämnen och hormoner binds till albumin och dessutom bidrar albumin till kroppens vätskebalans. Levern tillverkar även alla icke-essentiella aminosyror och alla lipoproteiner (LDL kolesterol, HDL kolseterol, VLDL kolesterol), koagulationsfaktorer och fibrinogen (som gör att blodet kan levra sig).

Levern tar också hand om alla främmande ämnen i maten, såsom mediciner, giftiga ämnen och annat som kroppen inte kan metabolisera. Levern och njurarna är ansvariga för att eliminera alla restprodukter från kroppens ämnesomsättning (samt alla ämnen som inte kan användas i kroppen.

Som tidigare nämnt kan kroppen inte lagra protein. Det finns en konstant proteinbalans i kroppen, vilket innebär att mängden protein som bryts ner (t ex för att proteinet inte kan användas längre) är lika stor som mängden protein som tillverkas. När proteiner bryts ner så bildas ammoniumjoner (ammonium) och detta ämne är giftigt (för hjärnan). I levern tas ammoniumjonerna upp och omvandlas till urea som är ofarligt och utsöndras via urinen. Om man äter mer protein än nödvändigt så kommer det inte att användas i kroppen eftersom det finns en konstant balans mellan nedbrytning och återuppbyggnad av proteiner. Överflödigt protein utsöndras via njurar och lever.

Övriga kapitel inom Näringslära för alla

1. Introduktion till näringslära & matsmältning: fett, protein, kolhydrater

2. Hur kroppen tar upp näringsämnen: fett, protein, kolhydrater

3. Reglering av ämnesomsättning: hormoner & näringsämnen

4. Fördjupning: hur fett och kolesterol hanteras i kroppen

Viktiga kapitel

1. Hur man går ner i vikt: vetenskap, kost, tips, råd recept

2. Guide till LCHF: vad är, hur fungerar och borde jag äta LCHF?