Published in: Ämnesomsättning

Näringslära: om kolhydrater, fett & protein i maten

Author Dr Araz Rawshani

Published on: oktober 3, 2017

Matsmältning och näringslära (nutrition): Innehåll och omsättning av näringsämnen i kroppen

Matsmältning: matens innehåll samt hur vi tar upp och omsätter näringsämnen som kolhydrater, fett och protein

Vi människor är fascinerande och människokroppen är ett makalöst maskineri. Varje sekund dygnet runt genomförs miljarder kemiska processer i kroppen. Dessa kemiska processer gör det möjligt för hjärtat att pumpa, hjärnan att tänka, muskler att arbeta, tarmarna att ta hand om maten och njurarna att rena blodet. Det pågår alltså kemiska processer oavbrutet i kroppen. Alla kemiska processer är beroende av följande saker:

• Bränsle – Det måste finnas bränsle för att bedriva processerna. På planeten jorden är druvsocker (glukos) det vanligaste bränslet för både djur och växter. Druvsocker (glukos) är lättillgängligt och enkelt för kroppen att använda som bränsle. Vi människor kan dock även använda fett som energikälla. Detta kommer diskuteras i detalj här nedan.
• Byggstenar – Kroppens vävnader består av många olika byggstenar som med tiden måste bytas ut. Våra celler är fullmatade med proteiner och fetter. Dessa proteiner och fetter deltager i kemiska reaktioner och de slits ut med tiden och måste ersättas. För att ersätta de behövs fett i maten samt aminosyror (sistnämnda för att bygga proteiner).
• Maskiner – Kroppens maskiner är enzymer. Enzymer är proteiner som genomför kemiska reaktioner.

För att kunna upprätthålla dessa processer måste vi få oss näringsämnen och detta gör vi genom att äta. Merparten av det vi äter måste bearbetas av munnen, magen och tarmarna innan kroppen kan ta upp näringen. Exempelvis kan tarmarna inte ta upp proteiner; proteinerna måste brytas ner till mindre delar (aminosyror) innan de kan tas upp av tarmarna. Även fetter och kolhydrater måste brytas ner till mindre delar för att kunna tas upp av tarmarna. Denna processen, dvs nedbrytning och upptag av näringsämnen kallas matsmältning och mag-tarmkanalen kallas därför ibland matsmältningsapparaten.

Förstå hur kroppen fungerar för att gå ner i vikt och leva hälsosamt

Mag-tarmkanalen är en enda lång kanal som börjar i munnen och slutar i anus. Mag-tarmkanalen bearbetar födan och tar upp näringsämnena. I detta kapitel kommer vi diskutera näringsämnen i maten samt matsmältningen. Kapitlets syfte är att du skall lära dig mer om vad maten innehåller, hur innehållet används i kroppen samt hur det påverkar hälsan. Tonvikten i detta kapitlet ligger på förståelse för hur kroppen fungerar, vilket är en förutsättning för att bli bättre på kosthållning och därmed leva ett hälsosammare liv. Vi kommer fokusera viktuppgång, övervikt och fetma i detalj, samt hur man gör för att gå ner i vikt med vetenskapligt beprövade och tämligen enkla metoder som är tillgängliga för alla.

Matsmältning: bearbetning och upptag av näringsämnen (fett, protein, kolhydrater) i maten

Matsmältning börjar redan i munnen när maten blandas med saliv och tänderna tuggar maten till mindre bitar. I saliv finns enzymet amylas som bryter ner kolhydrater till mindre delar som tarmarna kan ta upp. Egentligen har dock salivens amylas ingen större betydelse; vi klarar oss utan salivens amylas. I saliv finns även enzymet lipas som bryter ner fetter till mindre beståndsdelar som tarmarna kan ta upp men inte heller detta enzym är av särskilt stor betydelse. Det innebär att den enda viktiga matsmältningen som sker i munnen är tändernas tuggande. När vi svalt maten passerar den matstrupen som är en transportkanal till magsäcken.

Matsmältningen fortsätter i magsäcken (som på medicinskt språk kallas ”ventrikeln”). I magsäcken blandas maten med magsaft samtidigt som magsäcken knådar maten. Magsäcken kan knåda maten eftersom magsäckens vägg är uppbyggd av muskler. Det tar ungefär 2–3 timmar för magsäcken att bearbeta all mat. För att hålla kvar maten i magsäcken (tills bearbetningen är klar) så har magsäcken en övre och nedre mun (så kallad magmun) som gör att maten varken kan gå uppåt (till matstrupen) eller nedåt (till tunntarmen) innan den är klar. Magsäckens saltsyra bidrar också till matsmältningen. Magsäcken har också enzymerna amylas och lipas som den frisätter, men inte heller dessa har särskilt stor betydelse egentligen. Däremot är enzymet pepsin, som frisätts i magsäcken, viktigt för vårt upptag av proteiner. Proteiner måste nämligen också spjälkas (brytas ner) till mindre beståndsdelar (som kallas aminosyror) innan de tas upp i tarmarna och pepsin står för 15% av denna spjälkning.

Efter magsäcken hamnar maten i tunntarmen, som är den viktigaste platsen för näringsupptag. Merparten av vårt upptag av näringsämnen äger nämligen rum i tunntarmen. Den första delen av tunntarmen kallas tolvfingertarmen (som på medicinskt språk kallas duodenum) och den är sammankopplad med levern och bukspottkörteln (som på medicinskt språk kallas pankreas). Levern och bukspottkörteln tillsätter nämligen leversaft samt bukspott till maten. Bukspott innehåller stora mängder enzymer som spjälkar fett, kolhydrater och proteiner. Dessa enzymer är de viktigaste för att vi skall ta upp fett, kolhydrater och protein. I leverns saft finns bland annat gallsalter som underlättar upptag av fett.

I tunntarmarna sker alltså en intensiv nedbrytning av fett, protein och kolhydrater till deras beståndsdelar. Dessa beståndsdelar kan sedan tas upp av i tarmens slemhinna och transporteras vidare till kroppen via blodkärl och lymfkärl.

Tunntarmen överlämnar resterna till tjocktarmen. I tjocktarmen absorberas vätska och mineraler. Allteftersom vätska tas upp så blir resterna mer tjockflytande och slutligen kvarstår endast avföring.

Hormoner i mag-tarmkanalen

Mag-tarmkanalen är mycket rik på hormoner. Redan när vi är hungriga frisätts hormoner vars effekt är att koordinera både ditt beteende (t ex genom att öka din hunger så att du hittar mat) samt mag-tarmkanalens arbete. Det frisätts faktiskt hormoner längs hela mag-tarmkanalen. En del av dessa hormoner ser till att tarmarna är förberedda på att det kommer mat och andra hormoner signalerar till resten av kroppen att mat är på väg. När vi äter mat så frisätts exempelvis hormonet GLP-1 (glukagon like peptie 1) från tunntarmen. GLP-1 och druvsockret som tas upp i tarmen har en mycket stark inverkan på bukspottkörteln (pankreas). När GLP-1 och druvsocker (glukos) nivåerna i blodet stiger så frisätter pankreas hormonet insulin. Insulin är ett hormon som signalerar till resten av kroppen (framförallt muskler, fett och lever) att det strax kommer ut kolhydrater i blodet och att organen skall vara beredda på att ta upp kolhydraterna.

Huvudsakliga näringsämnen (nutrienter) i mat: fett, kolhydrater & protein

Fett, kolhydrater och protein är de huvudsakliga näringsämnena (nutrienterna) i maten vi äter. Kroppen behöver samtliga dessa men kroppen kan inte ta upp varken fett, kolhydrater eller protein i den form som de förekommer i maten. Detta beror på att dessa näringsämnen består av långa kedjor av sammankopplade molekyler (mindre beståndsdelar). Våra tarmar kan inte ta upp sådana kedjestrukturer utan måste först bryta ner näringsämnet till mindre beståndsdelar. Nedbrytning av näringsämnen kallas ”spjälkning”.

Stärkelse är en mycket vanlig kolhydrat i traditionell svensk kost. Det finns stora mängder stärkelse i potatis, bröd, pasta och ris. Stärkelse består faktiskt av rent druvsocker (glukos) som är sammankopplat till långa kedjor. Se figur nedan.

Olika typer av fett i maten

Fett förekommer huvudsakligen i följande former i maten:

• Triglycerider – Dessa dominerar matens fett
• Fosfolipider
• Steroider – Kolesterol är den vanligaste steroiden i mat

Det är alltså triglycerider som dominerar matens fettinnehåll. Det innebär alltså att fett i smör, ost, grädde, mjölk, kött, olivolja, sololja, rapsolja, fisk, nötter och så vidare, huvudsakligen består av triglycerider. Det finns många olika typer av triglycerider. Som nämnt ovan kan vi inte ta upp själva triglyceriderna i tarmen, utan vi måste spjälka det till mindre bitar. Detta illustreras i nedanstående figur. Triglyceriden spjälkas alltså till tre stycken fettsyror och en monoglycerid (kallas även glycerol). Dessa ämnen kan tas upp av tarmarna (tarmcellerna). Inuti tarmcellerna används faktiskt fettsyrorna och monoglyceriderna för att återuppbygga triglyceriden igen innan den skickas ut i kroppen. I kroppen tas triglycerider upp i många olika organ, särskilt i fett och i levern.

Triglycerider (som alltså är det vi kallar ”fett”) används för flera ändamål i kroppen. Fettet är mycket energirikt och innehåller mer än dubbelt så mycket energi som kolhydrater (socker). 1 gram fett innehåller 9 kilokalorier (kcal) energi, jämfört med socker som innehåller 4 kilokalorier per 1 gram. Men kroppen använder hellre sockret (glukos) som energikälla om det finns i blodet, detta eftersom glukos är enklare att utvinna energi ifrån. Det är alltså mer omständigt att använda fett som energikälla och därför används fett först när sockret är slut. Fett (triglycerider) är alltså vår energireserv i kroppen. Vi lagrar fettet under huden, omkring våra organ, i musklerna och andra vävnader.

Steroider och fosfolipider används för att tillverka hormoner och hormonliknande ämnen.

En del av fetterna i maten är essentiella, vilket innebär att de innehåller fettsyror som kroppen inte kan bygga själv. Vi måste få i oss dessa fettsyror via maten för att kroppen skall fungera normalt. Dessa essentiella fettsyror påverkar t ex blodets levringsförmåga, immunförsvaret och blodtrycket.

Fetterna förser oss också med livsnödvändiga, så kallade essentiella, fleromättade fettsyror. Dessa fettsyror kan inte kroppen tillverka själv utan vi måste få i oss dem via maten. De essentiella fettsyrorna påverkar en rad funktioner i kroppen, bland annat blodtryck, blodets levringsförmåga och immunförsvaret.

Kolhydrater i maten

Kolhydrater förekommer i många former i maten och det är ganska svårt att hålla isär skillnaden på dessa, särskilt vad beträffar näringsinnehåll och hälsoeffekter. Kolhydrater består av monosackarider som kan vara sammankopplade. En kolhydrat kan bestå av allt ifrån en till flera tusen sammankopplade monosackarider. En disackarid är en kolhydrat som består av två monosackarider. En trisackarid består av tre monosackarider. En oligosackarid består av minst fyra monosackarider. Definitionen av polysackarid varierar men man kan säga att om kolhydraten består av minst 10 monosackarider så är det en polysackarid. Se figur nedan.

Man kan kombinera dessa tre monosackarider (glukos, fruktos, galaktos) på olika sätt för att erhålla alla varianter av kolhydrater. I maten vi äter förekommer kolhydrater huvudsakligen i form av polysackarider, monosackarider och disackarider viktigast. Monosackarider och disackarider kallas även ”sockerarter” och dessa är det vi syftar på när vi talar om ”socker”.

Det finns tre typer av monosackarider

• Glukos (som även kallas ”druvsocker”)
• Fruktos (som även kallas ”fruktsocker”)
• Galaktos

Dessa tre ämnen utgör ca 15% av kolhydraterna i normal svensk mat och de är alltså socker.

Det finns även tre typer av disackarider

• Sackaros/sukros (består av 1 glukos och 1 fruktos)
• Laktos (består av 1 glukos och 1 galaktos).
• Maltos (består av 2 glukos).

Laktos kallas även ”mjölksocker”. Mjölkprodukter innehåller laktos. Sukros och sackaros är samma ämne, och i folkmun kallas dessa även ”rörsocker” eller ”betsocker” (detta eftersom sackaros finns i sockerrör och sockerbetor). Strösocker, bitsocker och florsocker är sackaros. Notera att disackarider utgör normalt 35% av kolhydraterna i maten vi äter. Maltos kallas även ”maltsocker”.

Polysackarider

Det finns tre typer av polysackarider:

• Stärkelse – Denna polysackariden dominerar bland kolhydraterna i maten. Totalt utgör stärkelse 50% av kolhydraterna i maten. Stärkelse består enbart av glukos (druvsocker). Stärkelse är de gröna växternas sätt att lagra glukos. Potatis, vete, majs och ris är rikt på stärkelse. Stärkelse bryts ner till glukos i tarmarna, som transporterar det till blodet.
• Glykogen – Alla djur, inklusive människan, lagrar glukos i form av glykogen. Glykogen är alltså en enda lång molekyl som består av sammankopplat glukos. Glykogen finns huvudsakligen i levern. Detta glykogenet kan kroppen använda när blodsockret sjunker. Det görs genom att levern bryter ner glykogen till glukos och skickar ut glukoset till kroppen.
• Cellulosa – Cellulosa är det som finns i växtcellernas väggar. Celluosa är en typ av fiber och består endast av glukos. Men i cellulosa är glukosmolekylerna sammankopplade med en särskild typ av bindning som människans enzymer inte kan bryta. Därför passerar cellulosa rakt genom tarmkanalen. Cellulosa har alltså inget näringsinnehåll för människan. Cellulosa är alltså en typ av fiber (benämningen fiber används för kolhydrater som vi inte tar upp som näring). Bakterier i ändtarmen kan dock bryta ner cellulosa.

Som nämnt ovan kan tarmara endast ta upp monosackarider, vilket innebär att polysackarider och alla övriga kolhydrater måste brytas ner till monosackarider. Detta görs med hjälp av enzymet amylas som finns i bukspottet.

Monosackarider som tas upp i tarmarna hamnar i ett kärl som går till levern först. I levern tas en del monosackarider upp (levern använder en del själv och lagrar resten i form av glykogen) och resten fortsätter ut i kroppen till alla övriga organ och vävnader.

Nedbrytning av laktos: Vad är laktosintolerans?

Det enzym som spjälkar laktos till glukos och galaktos heter laktas. Detta enzymets aktivitet har en tendens att minska när vi blir äldre. Det innebär att vi blir sämre på att bryta ner laktos med åldern och det uttrycker sig som laktosintolerans (man tål inte mjölkprodukter). Laktoset som inte bryts ner i tunntarmen går vidare till tjocktarmen där bakterierna bryter ner det och det får konsekvenser; man får mer gaser, uppspänd buk, buller, körningar, diarrré och eventuellt buksmärta. Dessa symptom kommer inom ett dygn efter intag av mjölk. Laktosintolerans är mycket vanligt utanför Europa. Svenskar har som regel mycket god enzymfunktion under hela livet. Cirka 5% av svenskar har laktosintolerans (jämfört med 70% av utomeuropeiska individer).

Fibrer – Vilka kolhydrater räknas som fibrer och vad innebär det?

Fibrer (kostfibrer) är kolhydrater som vår kropp inte kan bryta ned och finns i växter. Alla växter innehåller fibrer men i varierande grad. Cellulosa är en vanlig typ av fiber i växter. Fibrer drar till sig vatten i tarmarna vilket gör att det blir enklare för tarmen att hantera maten. Fiberrik mat förlångsammar magtömningen, vilket ger en ökad mättnadskänsla och ett stabilare blodglukos. Fibrer kan även binda gallsyror i tarmen och därmed minska vårt upptag av fett. En del personer med högt kolesterol får därför rådet att äta mera fibrer i hopp om att detta skall sänka kolesterolnivåerna. Gemensamt för alla fibrer är att vi inte kan bryta ner dem i tunntarmen. Fibrerna når därför tjocktarmen i stort sett oförändrade. Fibrer innehåller därför ingen energi (näring, kalorier) för oss människor.

Fibrer finns i grönskare, frukt och fullkorn. Ungefärlig mängd fibrer som finns i dessa födoämnen är som följer:

Snabba och långsamma kolhydrater: Vad är glykemiskt index (GI)?

Monosackarider och disackarider är enkla för tarmarna att absorbera. Dessa kolhydrater kan absorberas fort och ger därför en snabb höjning av blodsockret. De kallas därför ”snabba kolhydrater”. Kolhydrater som består av längre kedjor tar också längre tid att bearbeta i tarmen och de ger därför en långsammare stegring av blodsockret. Sådana kolhydrater kallas ”långsamma kolhydrater”. Ibland används termen ”glykemiskt index” för att beskriva detta. Hög glykemiskt index innebär snabba kolhydrater, medan lågt glykemiskt index innebär långsamma kolhydrater. Man anser att mat med lågt glykemiskt index ger en längre mättnadskänsla.

Exempel på livsmedel med lågt glykemiskt index (GI)

• Fullkornsbröd (notera att finmalt fullkorn kan ha högt GI)
• Kikärtor, sojabönor, gröna grönsaker, valnötter, bönor med mera

Exempel på livsmedel med högt GI:

• Potatismos & potatis
• Snabbris
• Scones från pulvermix
• Sockrad läsk, godis och andra sötsaker
• Torkad frukt

Behöver vi kolhydrater och i så fall hur mycket?

Kolhydrater är egentligen inte ett essentiellt näringsämne, eftersom kroppen kan tillverka kolhydrater utifrån aminosyror (som finns i protein) och glycerol (som finns i fett). Men vi måste ändå få i oss kolhydrater, annars riskerar vi förbruka allt vårt fett och våra proteiner. Kroppen föredrar nämligen att använda kolhydrater som bränsle, och endast om det råder brist på kolhydrater så börjar kroppen förbruka fett och protein som energikälla. Man rekommenderar idag 130 g kolhydrater per dag, vilket är ungefär dubbelt så mycket som kroppen egentligen behöver för att klara sig. En lång rad vetenskapliga studier talar för att det är matens kolhydratinnehåll som har störst betydelse för vikt, blodtryck, blodfetter osv. Detta kommer diskuteras i detalj senare.

Protein i maten

Protein består av långa kedjor av aminosyror. Människan använder 20 olika aminosyror för att bygga upp sina proteiner. Nio av dessa aminosyror är ”essentiella” vilket innebär att vi inte kan tillverka dem själva utan måste få dem via maten.

Två sammankopplade aminosyror kallas ”dipeptid”. Tre kopplade aminosyror kallas ”tripeptid” och så vidare. Ett stort antal sammankopplade aminosyror (över 10 stycken) kallas ”polypeptid”. Ett ”protein” brukar som regel bestå av många fler aminosyror, inte sällan hundratals. I proteinet bildar aminosyrorna tillsammans en tredimensionell struktur som alltid är den samma för just det proteinet.

Proteiner/peptider kan inte absorberas i tarmarna innan de spjälkats till aminosyror. De spjälkas i magsäcken och tunntarmen med hjälp av flera enzymer. När de spjälkats till aminosyror så hamnar aminosyrorna i samma blodkärl som först går till levern och därefter till resten av kroppen.

Till skillnad från kolhydrater så kan dock inte protein lagras i kroppen. Det finns alltså ingen proteinreserv i kroppen. Kroppens organ och vävnader tar upp den mängden aminosyror de behöver för att underhålla sin proteinpark och allt överskott (av aminosyror) utsöndras via njurarna (och hamnars alltså i urinen).

Energi i maten

Protein, fett och kolhydrater kallas tillsammans ”makronutrienter”. Dessa tre näringsämnen är våra huvudsakliga källor till energi och byggstenar i kroppen. Utöver makronutrienter behöver kroppen även ”mikronutrienter”, som är vitaminer, mineraler och spårämnen. Mikronutrienterna behövs för att ämnesomsättningen skall fungera optimalt. Exempelvis behövs flera vitaminer för att proteiner skall fungera normalt. I Sverige, liksom i västvärlden i övrigt, är brist på mikronutrienter (vitaminer, mineraler, spårämnen) inget folkhälsoproblem. Det råder inte heller någon brist på makronutrienter; tvärtom, i Sverige liksom resten av världen finns ett överskott av makronutrienter (fett, protein och kolhydrater i maten). Vad beträffar diabetes, övervikt, fetma och hjärt-kärlsjukdom tyder vetenskapen på att vi framförallt äter för mycket kolhydrater. Detta kommer diskuteras i detalj senare.

Hur kroppen använder fett, protein och kolhydrater för att utvinna energi

Kroppen kan utvinna energi (bränsle) från samtliga makronutrienter (fett, kolhydrater, protein). Kroppen har dock en kronologisk ordning för användning av dessa och den ordningen är ganska förnuftig:

1. I första hand används kolhydrater (glukos) som bränsle. Glukos är det mest tillgängliga bränslet på planeten och dessutom är det enkelt för kroppen att använda glukos för att skapa energi. Notera att glukos är detsamma som druvsocker.
2. I andra hand används fett (triglycerider) som bränsle. Fett är något svårare för kroppen att använda som bränsle eftersom det krävs fler kemiska reaktioner för att utvinna energi ur fett. Däremot innehåller varje gram fett ungefär dubbelt så mycket energi som varje gram socker (glukos)! Alla celler i kroppen kan använda fett som bränsle och det har inga nämnvärda biverkningar att använda fett istället för socker.
3. I sista hand – dvs endast om kolhydraterna och fetterna är förbrukade – så använder kroppen protein för att utvinna energi.

Vad är det för energi vi får ut av socker, fett och kolhydrater?

Hittills har vi förklarat att fett, kolhydrater och protein kan användas som bränsle i kroppen men detta är en liten förenkling. Egentligen är det så att dessa näringsämnen används för att skapa cellernas riktiga bränsle, som kallas ATP (adenosintrifosfat). ATP är alltså det riktiga bränslet och cellerna tillverkar ATP genom att använda fett, socker och proteiner. ATP används för att bedriva varenda kemisk process i kroppen; från musklernas arbete, till nervernas signalering  och vidare till tillverkning av insulin.

För att skapa ATP måste cellen ”metabolisera” socker, fett eller protein. Det innebär att dessa näringsämnen måste genomgå flera kemiska reaktioner för cellen slutligen skall kunna skapa ATP. Hur detta går till är tämligen komplicerat och inte av betydelse för denna diskussionen. Det som däremot är av betydelse för denna diskussionen är att vägen från näringsämne till ATP ser olika ut för socker, fett och protein. Socker är enklast att använda för att skapa ATP; ett par kemiska reaktioner är allt som behövs för att socker skall ge upphov till ATP. Proteiner måste först brytas ner till aminosyror – vissa av aminosyrorna kan sedan användas för att tillverka ämnen som så småningom kan omvandlas till socker (glukos) och därigenom skapa ATP. Det innebär att proteiner är en ganska ineffektiv källa till ATP. Fett (triglycerider) måste först brytas ner till fettsyror och monoglycerider. Fettsyrorna kan sedan användas för att tillverka ATP och monoglyceriderna kan faktiskt användas för att tillverka socker (glukos) och därigenom ytterligare ATP. För varje gram fett får vi dock ut ungefär dubbelt så mycket energi (ATP) som varje gram socker (glukos). Med andra ord har vi två energikällor i vårt fett, nämligen fettsyrorna och monoglyceriden som omvandlas till socker (glukos)!

Det är lätt att förstå varför kroppen är ovillig att använda proteiner som bränsle. Protein är en ineffektiv källa till ATP och dessutom behövs proteinerna för att upprätthålla alla våra funktioner. Det vore alltså rent slöseri att använda proteiner som bränsle och därför gör kroppen endast det om kolhydraterna och fettet är slut.

Mikronutrienter: vitaminer, mineraler spårämnen

Självfallet innehåller maten andra ämnen utöver fett, kolhydrater och protein. Exempelvis finns mineraler (kalcium, jod, natrium, järn), spårämnen (fluor, koppar, selen, nickel, tenn, mangan, krom osv),  vitaminer och vatten. Dessa är också essentiella för vårt välmående. Mineraler deltar i många kemiska processer i kroppen. Spårämnen och vitaminer ingår ofta som viktiga komponenter i proteiner och enzymer. Vitaminerna A, B1, B2, B6, B12, C, D2, D3, E, H, K1, K2, folinsyra, niacinamid och pantothensyra är alla delaktiga i kemiska reaktioner (de kallas koenzymer). Mikronutrienter är dock inget folkhälsoproblem. Svenska mat innehåller som regel alla mikronutrienter vi behöver och brist på mikronutrienter är inget stort problem. Eftersom denna diskussionen primärt handlar om diabetes, fetma, övervikt och hjärt-kärlsjukdom – och mikronutrienter spelar ingen nämnvärd roll i de sammanhangen – så kommer vi hädanefter fokusera på makronutrienterna.

Övriga kapitel inom Näringslära för alla

1. Introduktion till näringslära & matsmältning: fett, protein, kolhydrater

2. Hur kroppen tar upp näringsämnen: fett, protein, kolhydrater

3. Reglering av ämnesomsättning: hormoner & näringsämnen

4. Fördjupning: hur fett och kolesterol hanteras i kroppen

Viktiga kapitel

1. Hur man går ner i vikt: vetenskap, kost, tips, råd recept

2. Guide till LCHF: vad är, hur fungerar och borde jag äta LCHF?