I början av 1900-talet var typ 1-diabetes en dödlig sjukdom. Det fanns inga överlevare. År 1922 användes insulin för första gången för att behandla personer med typ 1-diabetes. Under 1950-talet dog 1 av 5 personer inom 20 år efter att ha diagnostiserats med typ 1-diabetes. På den tiden utvecklade nästan alla diabetesretinopati och diabetesnefropati. Möjligheterna att behandla och övervaka sjukdomen var ytterst begränsade. Man använde insulin som framställts från boskapsdjur och den enda möjligheten att mäta blodsocker var genom osäkra urinmätningar. Många svenskar med typ 1-diabetes har levt under en tid då dosering av insulin var potentiellt livshotande varje gång. Det har hänt väldigt mycket under årens gång och detta är tack vare medicinsk forskning och tekniska framsteg.
Läs mer: Historien om typ 1-diabetes
År 1983 startade den banbrytande studien Diabetes Control and Complications Trial (DCCT), som inkluderade 1441 personer med typ 1-diabetes. Denna historiska studie visade att noggrann kontroll av blodsocker minskade retinopati, nefropati och neuropati med 50% till 75%. Forskarna kunde konstatera att noggrann blodsockerkontroll resulterade i halverad risk för hjärtsjukdomar och stroke. DCCT-studien är en av de viktigaste studierna som någonsin genomförts på personer med typ 1 diabetes. DCCT-studien, liksom tusentals andra studier, har bidragit enormt till vår kunskap om typ 1-diabetes. Framgångarna inom läkemedelsteknik, teknisk utrustning och kunskap om olika riskfaktorers betydelse har varit avgörande för denna förbättring.
Idag lever människor med typ 1-diabetes långa liv och livskvaliteten är mycket hög jämfört med hur det varit under de gångna decennierna. Faktum är att de tekniska och medicinska framgångarna har accelererat, så att nya typer av insuliner och tekniska hjälpmedel (t ex kontinuerliga glukosmätare, insulinpumpar) tillkommer i allt högre takt och därmed förbättras livskvaliteten och prognosen.
Läs mer: Prognos och livslängd vid typ 1-diabetes.
Idag vet vi också mycket mer om typ 2-diabetes. Vi vet att ärftlighet, fetma och fysisk inaktivitet är viktiga riskfaktorer för typ 2-diabetes. Forskning har visat att typ 2-diabetes kan fördröjas, förhindras och till och med botas. Grundläggande och intensiva livsstilsförändringar är avgörande för prognosen. Det skall dock nämnas att för den som har typ 2-diabetes så kan även en blygsam viktminskning och regelbunden motion ha mycket gynnsamma effekter. Av alla som har diabetes idag så har 90% typ 2-diabetes, vilket förklaras av den lavinartade ökningen av övervikt och fetma i befolkningen.
Sammanfattningsvis har prognosen och livskvaliteten vid typ 1-diabetes och typ 2-diabetes förbättrats enormt mycket under årens gång. Vi kan dock med största säkerhet förvänta ytterligare förbättringar under kommande år.