Diabetes påverkar din ämnesomsättning
Diabetes är en av vår tids största folksjukdomar. Det är en komplex sjukdom som påverkar kroppens ämnesomsättning (metabolism), vilket innebär att kroppens förmåga att hantera och lagra energi försämras. Tidiga tecken på rubbad metabolism är ökad fettmassa, bukfetma, nedsatt sockertolerans, rubbade blodfetter, högt blodtryck och organpåverkan.
Hög ålder och diabetes
Det finns flera riskfaktorer som bidrar till utvecklingen av diabetes. Den vanligaste varianten av diabetes kallas för typ 2 diabetes och den starkaste riskfaktorn för typ 2 diabetes är hög ålder. Förr i tiden kallades typ 2 diabetes för åldersrelaterad diabetes (eftersom typ 1 diabetes drabbar framför allt yngre individer). Idag finns dock belägg för att typ 1 diabetes kan debutera sent i medelåldern.
Typ 2 diabetes är den vanligaste varianten av diabetes och beror på flera faktorer, exempelvis:
- Hög ålder
- Fetma och övervikt
- Stillasittande livsstil
- Dåliga kostvanor
- Ärftlighet
De vanligaste diabetesvarianterna är följande:
- Typ 2 diabetes
- Graviditetsdiabetes
- Typ 1 diabetes
- Pre-diabetes (ett förstadium till typ 2 diabetes)
- Nedsatt sockertolerans (glukosinterolans)
När människan blir äldre så förändras kroppens förmåga att 1. absorbera, 2. bearbeta, 3. lagra och 4. frisätta energi för kroppen att använda. Vi får i oss kolhydrater, fett, protein, mineraler och andra ämnen via födan. Kolhydrater bryts ner i mag-tarmkanalen till socker (glukos) som tas upp av blodcirkulationen och förs till levern. I levern så lagras sockret antingen som större sockerdepåer (glykogen) eller fett.
Fett
Fettvävnad är ett dynamiskt organ som förändras beroende på energinivåerna i kroppen. Människan förbränner ständigt kalorier för att biologiska processer ska fungera som vanligt. Fettvävnaden finns under huden och kallas för subkutan fett, runt bukhinnan i magen, runt bukorganen, inuti levern, runt hjärtat, inuti och runt muskler, i benmärgen och runt blodkärl i kroppen.
Fett är ett hormonellt organ
Fettceller kallas för adipocyter på medicinskt språk. I fettvävnaden finns adipocyter som omges av andra celler, bland annat celler som skapar stödjande vävnad (fibroblaster), blodkärlsceller och immunceller (särskilt makrofager). Fettvävnaden lagrar fria fettsyror (FFA) som är en väldigt viktig energikälla för kroppen, precis som socker (glukos), fria fettsyror lagras som ett fettmolekyl som kallas för triglycerider. Vid ökat energibehov bryts detta ner och till slut blir det socker som cellerna använder för energi.
All fettvävnad är inte likadan
Forskning har på senare år visat att fettvävnaden skiljer sig. I vissa delar av kroppen finns brunt och beige fett som producerar mycket mer energi (hög förbränning) jämfört med det vi kallas för vitt fett. De vita fettcellerna utgör en stor majoritet av all fettvävnad. Forskning visar att ökad fysisk aktivitet och bra kost kan aktivera flera bruna fettceller så att kroppens energidepåer förbränns.
Ämnesomsättningen förändras vid stigande ålder
Vid stigande ålder förändras olika fysiologiska system som hanterar ämnesomsättningen. Först utvecklar vi övervikt, fetma och nedsatt sockertolerans. Det innebär att kroppens förmåga att känna av och reagera på hormonet insulin har försämrats, vilket kallas för nedsatt insulinkänslighet. Detta uppstår i levern, fettvävnaden, bukspottkörteln (pankreas) och skelettmuskler.
Forskning visar att flera andra vävnader kan utveckla insulinresistens eller förändras av tillståndet. Till slut utvecklar individen diabetes, vilket vi idag registrerar som förhöjda blodsockernivåer (hyperglykemi).
Metabolism och accelererat åldrande
Modern forskning visar att fetma och insulinkänslighet är kopplade till flera åldersrelaterade sjukdomar, bland annat demens, cancer, ledsjukdomar, depression och andra kroniska sjukdomar. Idag finns överväldigande bevis att diabetes och insulinresistens är ett komplext tillstånd som förmodligen bidrar till accelererat åldrande i flera organ och system.
Idag finns bevis att diabetes, fetma och nedsatt sockermetabolism bidrar till accelererat åldrande och förtida död. Tillstånden ökar risken för cancer, demens och flera andra ålders-relaterade sjukdomar.
Mer än hjärt-kärlsjukdomar
Diabetes har under längre tid associerats med traditionella diabetes-relaterade komplikationer såsom hjärtinfarkt, stroke, hjärtsvikt och kärlsjukdomar i ben samt fötter som kan resultera i fotsår och amputation.
Under de senaste decennierna har sjukvården blivit bättre på att behandla dessa sjukdomar och riskfaktorer för att förebygga utvecklande av traditionella diabetes-relaterade komplikationer. Detta har lett till att den förväntade livslängden för personer med diabetes har ökat. Nu visar forskning att diabetes faktiskt påverkar många system i kroppen.
Det är alltså inte bara hjärt-kärlsjukdomar som är kopplat till diabetes. Diabetes och fetma bidrar faktiskt till en ökad risk för demens, cancer, njursjukdomar och flera andra åldersrelaterade sjukdomar.
Cellens energikraftverk (mitokondrier)
En av förklaringarna till att kroppen åldras snabbare vid diabetes, fetma och nedsatt glukostolerans är för att cellernas energikraftverk (mitokondrier) påverkas och detta leder till att flera andra system i kroppen exponeras för högre energinivåer. Detta påskyndar processer inuti cellerna vilket gör att de åldras snabbare än normalt.
Högt blodsocker
En gemensam nämnare för samtliga varianter av diabetes är att sockernivåerna i blodet är förhöjda. Vid diabetes försämras kroppens förmåga att hantera socker (glukos) och andra varianter av energi såsom fett och protein. Det finns fyra viktiga fysiologiska system eller organ som reglerar dessa viktiga ämnen i kroppen:
- Levern
- Bukspottkörteln (pankreas)
- Skelettmuskler
- Fettvävnaden
Utöver dessa organ så har även hjärnan och olika hormoner som frisätts från delar av hjärnan en inverkan på hur vi lagrar energi samt känslan av mättnad och hunger. Det är framför allt ett litet område i hjärnan som kallas för hypofysen och detta område ansvarar för att kontrollera kroppens energinivåer.
Ålder är den starkaste riskfaktorn för typ 2 diabetes
Ålder är förmodligen den viktigaste riskfaktorn för att utveckla diabetes. I princip alla forskningsstudier visar att stigande ålder är förknippat med ökad risk att utveckla diabetes. Detta kan givetvis bero på att livsstilen förändras när vi åldras samt att kroppens förmåga att lagra fett ökar. Eftersom diabetes är en sjukdom där flera fysiologiska system förändras så kan vi anta att hög ålder förmodligen är kopplat till förändringar i samtliga fysiologiska system. Detta innebär att hög ålder bidrar till att fettvävnaden, levern, skelettmuskler och bukspottkörteln reagerar på energi.
Fetma och övervikt
Fetma och övervikt är nog den näst viktigaste riskfaktorn för diabetes. Ärftlighet är en stark riskfaktor för typ 2 diabetes samt typ 1 diabetes men forskning visar att ärftlighet nog är viktigare för typ 2 diabetes.
Den här artikeln handlar inte om hur äldre individer med diabetes ska hantera sin sjukdom utan snarare hur ålder är en riskfaktor för utvecklingen av fetma, nedsatt sockertolerans (glukosinterolerans) och typ 2 diabetes. Idag anser flera forskare och läkare att diabetes är ett tillstånd som liknar accelererat åldrande där flera delar av kroppen påverkas.
Hantering av diabetes hos äldre vuxna
Hanteringen av äldre vuxna med diabetes är klart mer komplicerad med tanke på att de ofta har flera samexisterande medicinska tillstånd som kan påverka hanteringen av blodsocker, polyfarmaci (olika medicinska behandlingar) och andra medicinska faktorer.
Hög ålder kan bidra till fetma och diabetes
Här är olika förklaringar till hur stigande ålder kan bidra till fetma och diabetes:
- Systemisk inflammation
- Oxidativ stress
- DNA skada
- Skada på mitokondrier (cellernas energikraftverk)
- Cellulärt åldrande (cellerna åldras)
- Vävnadsskada
- Frisättning av pro-inflammatoriska molekyler (IL-1, IL-6, IL-8, IL-13, IL-18, CRP, interferon α and β, TGF-β, TNF-α och S-amyloid)
- Ökad fettmassa (bukfetma och fettdepåer i lever samt hjärta)
- Lägre produktion och utsöndring av insulin
- Senescence
Diabetes, nedsatt kognition och depression
Äldre diabetespatienter löper högre risk att utveckla mild kognitiv funktionsnedsättning, demens av alla orsaker och Alzheimers sjukdom. Specifika mekanismer som ligger bakom denna association är fortfarande oklara; men de viktigaste faktorerna som är involverade är störningar i mindre och större blodkärl inuti hjärnan, högt blodtryck, högt blodsocker (hyperglykemi), akuta blodsockerfall (hypoglykemi) och insulinresistens.
Dessutom förekommer ofta depressiva och apatiska symtom med diabetes, och vissa studier har funnit att en kombination av diabetes och depression kan orsaka en toxisk effekt på hjärnan, vilket ökar risken för demens.
Hur förändras sockermetabolismen?
Sockermetabolism eller glukosmetabolism som det även kallas är central för en normal fysiologisk funktion i kroppen. Levern är ett viktigt metaboliskt reglerande organ och tillhandahåller 90 % till 95 % av allt socker. Hjärnan tar upp ≈50% av allt socker efter födointag medan skelettmuskler använder ≈ 15%. Hos friska individer är skelettmuskulaturen känsligare för insulin och kan öka dess upptag upp till 85 % av allt socker som cirkulerar i blodbanan.
Frisättningen av insulin från β-celler är starkt kopplat till tillgången på glukos. Med åldern förlorar vissa människor successivt förmågan att reglera sockernivåerna som de gjorde när de var yngre.
Levern, diabetes och åldrandet
Levern är ett centralt organ för kroppens metabolism. Vid stigande ålder minskar leverns förmåga att producera glukos. Hög ålder påverkar hur insulin signalerar till levern att minska produktionen och frisättning av insulin. Efter många år av ständig insulinstimulering av levern så utvecklar till slut även levercellerna en förminskad känslighet mot insulin, detta kallas för hepatisk insulinresistens på medicinskt språk. Detta leder till att levern bli sämre på att lagra energi. Sammantaget tyder tillgängliga bevis på att leverns glukosproduktion inte påverkas av ålder i sig utan snarare av skillnader i kroppssammansättning.
Hur förändras skelettmuskler?
Kroppens förmåga att absorbera blodsocker påverkas när vi åldras. Olika fysiologiska system som är viktiga för kroppens sockermetabolism såsom lever, fettvävnad och skelettmuskler förändras av den livslånga exponeringen mot insulin och socker. Därmed påverkas dessa organens förmåga att absorbera socker.
Glukos kan absorberas antingen via insulin men även genom icke-insulinmedierat glukosupptag. I fettvävnaden, lever och skelettmuskler så behövs insulin för att socker skall absorberas från blodcirkulationen. I hjärnan och vissa andra organ så kan upptaget av glukos ske utan något insulin.
När vi fastar så sker majoriteten av sockerupptagen i hjärnan (ca 50%) medan skelettmuskler står för ca 20%, fettvävnaden för 5% och andra organ och vävnader står för resterande sockerupptag.
Insulinkänslighet
Det finns flera metoder som kan avgöra hur insulinkänsligheten är ute i kroppen. De studier som finns har använt olika metoder och studiedeltagare vilket gör det svårt att jämföra och avgöra om det är kroppsfett eller ålder som driver insulinkänsligheten. Det är förmodligen en kombination eftersom stigande ålder även bidrar till att våra fettcellers biologi förändras. Vid stigande ålder producerar kroppen fler fettceller, dessa fettceller migrerar till olika delar av kroppen där de påverkar organen samt att fettcellernas storlek ökar.
Vid stigande ålder försämras insulinkänsligheten i lever, fettvävnaden, skelettmuskler och bukspottkörteln. Slutligen uppstår ett metabolt tillstånd där nästan alla organ i åldras snabbare än vanligt.
Här är några av de vanligaste metoderna för att uppskatta insulinkänslighet hos människor
- Hyperinsulinemisk euglykemisk clamp (HEC): Detta anses vara den bästa metoden för att bedöma insulinkänslighet. Denna metod går ut på att ge insulin och glukos samtidigt. Takten för glukosinfusion som krävs för att bibehålla euglykemi (normalt blodsocker) speglar graden av insulinkänslighet. Huvudfördelen med HEC är dess höga noggrannhet och tillförlitlighet. Men det är en invasiv procedur och kräver betydande tid och resurser, och är därför inte lämplig för rutinmässig klinisk användning.
- Oral glukostoleranstest (OGTT): Detta test innebär att man mäter blodglukos- och insulinhalter före och efter intag av en glukoslösning. Grad av insulinkänslighet beräknas utifrån svaret på glukosladdningen. OGTT är ett icke-invasivt test och används ofta i klinisk praxis. Men det är mindre noggrant än HEC och kan påverkas av olika faktorer som fasta, stress och fysisk aktivitet. Oftast mäter man inte insulinnivåer utan endast glukos.
- Insulintoleranstest (ITT): Detta test innebär att man administrerar insulin till kroppen för att inducera hypoglykemi, och mäter takten på glukossänkning. Grad av insulinkänslighet beräknas utifrån takten på glukossänkning. ITT är en invasiv test och kan vara associerad med vissa risker, såsom hypoglykemi och kramper.
- Homeostasis Model Assessment (HOMA): Detta är en enkel och icke-invasiv metod för att uppskatta insulinkänslighet. Det baseras på mätning av fastande blodsocker- och insulinhalter, därefter tillämpas en matematisk modell för att beräkna insulinkänsligheten. HOMA har fördelen att den är lätt att utföra och kan användas för storskaliga epidemiologiska studier.
- Quantitative Insulin Sensitivity Check Index (QUICKI): Denna metod liknar HOMA i det att den använder fastande glukos- och insulinhalter för att uppskatta insulinkänsligheten. Men den använder en annan matematisk modell som återspeglar insulinkänslighet.
Fetma, sockermetabolism och accelererat åldrande
Kliniskt är definitionen av fetma baserad på ett grovt mått av kroppsmasseindex (BMI) eller midjemått för att uppskatta kroppsfett. I prospektiva studier är ökat visceralt fett (dvs bukfett), som mäts med midjemåttet, en oberoende riskfaktor för hjärtsjukdomar och död.
Fettvävnaden är ett komplext organ
Fettvävnad, som en gång ansågs vara en inert energilagringsdepå, har nu visat sig vara ett aktivt dynamiskt hormonellt organ. Det är ansvarigt för energihomeostas genom att lagra och frigöra fett som svar på energibalansbehov, syntetisera och utsöndra hormonet från fettceller (adipocyter) för att möta energibehov, generera proinflammatoriskt svar på bakteriella antigener och andra funktioner.
Studier har visat att inte alla fettvävnad är lika, och intraabdominalt fett (inuti buken) eller visceralt fett (runt bukhinnan) och subkutant fett (underhudsfett) kan ha olika funktioner. Vidare är hälsorisker förknippade med lokalisering såväl som mängden kroppsfett där bukfetma är associerad med kraftigt ökad risk för diabetes, högt blodtryck, åderförkalkning, rubbade blodfetter och cancer.
Fett är den huvudsakliga boven
En av de mest omfattande studierna av insulinkänslighet utfördes av EGIR med hjälp av hyperinsulinemisk-euglykemisk klämma (1 mU/kg per minutdos) på 1146 friska försökspersoner med normal sockertolerans och 18 till 85 år med BMI från 15 till 55 kg/m2. Insulinkänsligheten för hela gruppen minskade något med åldern, men denna effekt av ålder var inte särskilt signifikant när skillnader i BMI togs i beaktning.
Fettdepåer
- Underhudsfett (subkutant fett)
- Fett runt bukhinnan och runt mag-tarmkanalen (visceral fett)
- Fett inuti lever, runt hjärta och stora blodkärl (ektopiskt fett)
Även människor som är normalviktiga men har ökad fettmassa runt buken har en förhöjd risk för diabetes och nedsatt sockertolerans. Ektopiskt fett är den farligaste varianten av fett och ligger direkt mot viktiga organ där fettcellerna skapar en dålig miljö.
Vad ingår i fettvävnaden?
- Fettceller (adipocyter)
- Förstadium till fettceller (preadipocyter)
- Celler som är avgörande för fettvävnadens struktur (fibroblaster)
- Blodkärlsceller (endotel)
- Flera immunrelaterade celler (bland annat makrofager)
Fettceller kan bli skadliga
Vid viktökning ökar bukfetma oftast genom att fettcellers storlek ökar medan antalet fettceller kan öka i vissa delar. Vid utveckling av fetma så kommer fettets förmåga att lagra överskott av fria fettsyror som triglycerider, vilket resulterar i oreglerad frisättning av fria fettsyror. Ett annat fenomen är att fetma leder till överskott av fria fettsyror vilket bidrar till fettinlagring (lipidackumulering), fettförgiftning (lipotoxicitet) och utsöndring av proinflammatoriska ämnen som leder till att fettcellerna åldras.
Inflammation i fett
När fettceller ”åldras” blir de farliga för sin omgivning eftersom de frisätter ämnen som stimulerar utveckling av inflammation. I vissa fall blir fettcellen till en så kallas senescent fettcell. Det innebär att den frisätter ämnen till sin omgivning och stimulerar fettcellerna till att sluta dela på sig och bidrar till inflammation i omgivningen.
Senescence – gamla och skadliga celler
I princip alla organismer blir gamla. När våra celler blir äldre uppstår en del val som cellen behöver besluta om, antingen delar de på sig, förstör sig själva eller överlever och slutar dela på sig. I det sista fallet så kommer cellen att bli äldre, slitas på och därefter frisätta ämnen som är skadliga för sin omgivning. Detta kallas för senescence och ämnen som frisätts (SASP) studeras flitigt idag för att analysera hur fettcellernas biologi bidrar till inflammation och accelererat åldrande i hela kroppen.
När vi blir äldre sker följande i kroppens celler:
- Arvsmassan inuti kroppens celler blir instabil
- Delar av arvsmassan förkortas (telomerer)
- Regulatoriska mekanismer för arvsmassan försämras (epigenetiska förändringar)
- Kroppens förmåga att känna av näringsämnen försämras
- Cellernas energikraftverk försämras
- Kroppens celler väljer att bli senescens celler, särskilt fett, lever. bukspottkörtel och skelettmuskler
- Antal stamceller tar slut
- Cellens förmåga att rengöra skadliga proteiner och ämnen (autofagi)
- Kronisk inflammation
Hur bromsar vi åldrandet?
Kalorirestriktion
Kroppens celler genomgår en del förändringar när vi blir äldre. Det finns en hel del forskning som visar att diabetes, nedsatt sockertolerans och fetma är på något vis förknippat med en förändring i samtliga ovanstående punkter. Det tydligaste beviset på att hypotesen förmodligen stämmer är de senaste studierna om kalorirestriktion som har enorma fördelar för inte bara diabetes och hjärt-kärlsjukdomar utan även cancer och andra åldersrelaterade sjukdomar.
Kalorirestriktion är den enda bevisade metoden för att förlänga livslängden och bromsa olika processer som är förknippade med åldrande
Om kalorirestriktion har en såpass kraftig inverkan på flera åldersrelaterade sjukdomar så innebär det att metabola sjukdomar såsom diabetes, pre-diabetes och fetma är kopplat till ett accelererat åldrande i olika delar av kroppens organ och celler.
Fysisk aktivitet
Utöver kalorirestriktion så har fysisk aktivitet visat sig förstärka insulinkänslighet och flera av de metabola förändringar som uppstår vid diabetes, fetma och andra sjukdomar. Det är aldrig försent att börja träna, även de som lider av allvarlig åkomma bör aktivera sig på något vis. Idag ingår exempelvis träning för patient med hjärtsvikt. Fysisk aktivitet förbättrar flera metabola faktorer och tros därför motverka de faktorer som är förknippade med åldrandet.
Det är rekommenderat att individer med diabetes ska träna minst 150 minuter i veckan. Det finns ett positivt samband mellan antalet minuter som du tränar och hälsofördelarna. Det finns få behandlingar som är lika effektiva som bra träningsvanor och särskilt om man vill motverka de processer som är förknippade med accelererat åldrande.
Förbättra blodsocker och insulinnivåer
- Träna regelbundet – att träna regelbundet är associerat med förbättrade blodsocker- och insulinnivåer i kroppen. Sträva efter minst 150 min träning varje vecka
- Ät en hälsosam diet – ät fibrer, fullkorn, frukt, grönsaker
- Öka proteinintag
- Drick mycket med vätska
- Förbättra sömnvanor
- Minska stressen
- Konsumera vinäger och kanel som förbättrar blodsocker
