Det metabola syndromet: från riskfaktorer till diabetes och hjärtsjukdomar

Gratis bok om kost, vikt & hälsa

Snart publicerar vi vår e-bok (PDF) om kost & hälsa! Gå med i nyhetsbrevet så skickas den till dig.

Something went wrong. Please check your entries and try again.

Dela och sprid

Det metabola syndromet: en samling av risker

Introduktion till metabola syndromet

Begreppet ”metabola syndromet” myntades för 80 år sedan. Denna konstellation av störningar i ämnesomsättningen beskrevs på 1920-talet av Eskil Kylin, en svensk läkare, som ansåg att högt blodtryck (hypertoni), högt blodsocker (hyperglykemi) samt ledinflammation (artrit) till följd av höga halter urinsyra förorsakades av en mer invecklad multifaktoriell metabol sjukdom. Senare, år 1947, uppmärksammade Jean Vague, en fransk läkare, att även bukfetma var associerat med dem metabola störningar som observerats hos individer med metabola syndromet, typ-2 diabetes och hjärt-kärlsjukdom.

Förekomsten av individer med metabola syndromet har ökat kraftigt över hela världen under de två senaste decennierna. Ökningen är kopplad till den globala fetmaepidemin. Det kluster av metabola störningar som ingår i metabola syndromet är följande; nedsatt sockertolerans (impaired glucose tolerance), nedsatt känslighet för insulin av tidigare insulinkänslig vävnad som skelettmuskler, fettvävnad och i levern (insulinresistens), mer bukfetma (särskilt central bukfetma), förhöjda nivåer av blodfetter (hyperlipidemi) och högt blodtryck (hypertoni).

 

Definitionen av metabola syndromet

År 1998 beslutade flera internationella expertkommittéer att utveckla en internationellt erkänd definition i ett försök att nå en viss överenskommelse om definitionen för metabola syndromet för att erbjuda ett verktyg för läkare och forskare. World Health Organisation (WHO) föreslog först en uppsättning kriterier och därefter tillkom organisationen National Cholesterol Education Program’s Adult Treatment Panel III (NCEP: ATP III) samt the European Group for the study of Insulin Resistence, som alla har alla olika definitioner för metabola syndromet. Dessa expertkommittéer är eniga om de viktigaste komponenterna, nämligen, nedsatt sockertolerans (impaired glucose tolerance), fetma, högt blodtryck (hypertoni) och höga blodfetter (hyperlipidemi). I maj 2004 sammankallades en expertkommitté av Internationella Diabetesförbundet (IDF) för att försöka skapa en enhetlig definition för metabola syndromet och även för att identifiera de specifika områdena där ytterligare forskning om syndromet var nödvändig. Liknande initiativ har initierats av National Heart Lung and Blood Institute (NHLBI) och American Heart Association (AHA) men numera är definitionen som framförts av Internationella Diabetesförbundet (IDF) en internationellt vedertagen definition (se Tabell 1).

 

Tabell 1. Internationella Diabetesförbundets (IDF) definition av metabola syndromet
Internationella Diabetesförbundets (IDF) anser att en individ med metabola syndromet måste uppfylla följande kriterier:

 

·               Bukfetma

 

·               Och två utav följande fyra faktorer:

Förhöjda triglycerider 2≥ 150 mg/dL (1.7 mmol/L) eller pågående behandling för denna typ av blodfetts rubbning.
Reducerat HDL kolesterol 3< 40 mg/dL (1.03 mmol/L) hos män

< 50 mg/dL (1.29 mmol/L) hos kvinnor

eller pågående behandling för denna typ av blodfetts-

rubbning.

Förhöjt blodtrycksystoliskt blodtryck ≥ 130 eller diastoliskt blodtryck ≥ 85 mm Hg eller pågående behandling för högt blodtryck.
Förhöjda nivåer utav fastande-plasma glukos 4fastande-plasma glukos ≥ 100 mg/dL (5.6 mmol/L), eller tidigare diagnostiserad typ-2 diabetes. Vid blodsocker över 5.6 mmol/L eller 100 mg/dL, så är oralt glukosbelastningstest (OGTT) starkt rekommenderat men inte nödvändig för att ställa diagnosen metabola syndromet.
1 Om body mass index (BMI) >30kg/m² är det i princip garanterat att central bukfetma föreligger och bukomfång behöver därav inte uppskattas.

2 Triglycerider (Triglycerider är en sorts fett i kroppen som används för att producera energi medan andra blodfetter framför allt används som byggstenar för celler och proteiner)

3 High density lipoprotein (HDL, är en grupp av lipoproteiner som finns i kroppen och innehåller stora mängder kolesterol)

4 Fastande plasma glukos (FGT, innebär att man mäter blodsockernivåerna ett antal timmar efter fastande och är det vanligaste testet som används för att diagnostisera diabetes)

 

Förekomst av metabola syndromet

Eftersom att forskarsamhället tidigare inte enats om en universal definition av metabola syndromet så går det inte jämföra förekomsten av syndromet mellan olika befolkningar. Flera forskningsstudier som försökt besvara denna epidemiologiska fråga har använt olika definitioner av metabola syndromet. Däremot har Cameron et al, presenterat en genomgående litteratur undersökning av förekomsten av metabola syndromet i flera olika populationer baserade på definitionen från ATPIII, dessa resultat är presenterade i Figur 1.1

Figur 1. Förekomsten av metabola syndromet enligt definitionen från ATPIII. Bild är tagen från Cameron et al. (referens 1)

 

En faktor som är direkt kopplad till utvecklingen av metabola syndromet är ålder. Det finns ett tydligt samband mellan stigande ålder och risken att utveckla metabola syndromet, hos äldre individer (>65 år) har man observerat att förkomesten är ca 20-50% enligt vissa epidemiologiska studier.2,3 Dessutom har man upptäckt att förekomsten av metabola syndromet nu börjar krypa ner i åldrarna och drabbar även yngre individer, detta beror troligtvis på den ökande förekomsten av fetma som är starkt kopplat till metabola syndromet.4

 

Biologiska mekanismer bakom metabola syndromet

Insulinresistens: insulin får sämre effekt i kroppen

Insulin är ett hormon som har flera funktioner och produceras i specialiserade celler i bukspottskörteln (pankreas) som kallas beta-celler, dessa celler oerhört viktiga för relgering av energinivåerna i kroppen, cellerna är bland annat glukoskänsliga och kan registrerar blodsockernivåerna i blodet. Hormonets huvudsakliga uppgift är att reglera metabolismen av kolhydrater, fetter och proteiner och reglerar även upptaget av blodsocker (glukos) in i insulinkänslig vävnad som lever, skelettmuskulatur och fettvävnad. En individ anses lida utav insulinresistens när det föreligger en defekt i den molekylära konstruktionen och funktionen hos hormonet insulin samt störningar i det molekylära kaskadsystem som fortleder signaleringen genom i cellen efter att cellen aktiverats utav hormonet. Insulinresistens anses vara den mest centrala biologiska komponenten för utveckling av metabola syndromet. Personer som har förhöjda blodsockernivåer till följd av låg fysisk aktivitet och dålig kost utsöndrar större mängder insulin för att upprätthålla normala blodsockernivåer. När kroppen utsätts för förhöjda insulinnivåer under längre tid förlorar kroppens vävnader känslighet för proteinet. Detta fenomen har studerats flitigt inom diabetesforskningen och kallas insulinresistens. Det existerar ett särskilt tillstånd som föregår insulinresistens, nämligen det tillstånd då vi kan uppmäta förhöjda insulinnivåer precis i samband med födointag, i samband med födointag så frisätter kroppen större mängder insulin under en kort period. I klinisk praxis mäter man sällan insulinnivåer på detta sätt, och mätverktyget används i dagsläget endast i forskningssammanhang. Förhöjda nivåer av en särskild typ av blodfetter (triglycerider) är också associerat med utvecklingen av insulinresistens. Hormonet insulin är en nyckelfaktor i metabolismen utav den typ av blodfetter (triglycerider) och har dessutom en hämmande effekt på den process i kroppen som framställer dessa blodfetter (triglycerider) i fettcellerna. Förhöjda nivåer utav fria fettsyror (FFA, Free fatty acids) har också en ogynnsam inverkan på signaleringssystemet av insulin.5,6 Vid insulinresistens så uppstår även förändringar i kroppen som inte berör signaleringssystemet för hormonet insulin, utan förändringar uppstår även i organeller i cellen, cellens kraftverk (mitokondrien) och det organ i våra celler som bearbetar och modifierar proteiner (endoplasmatiska nätverket), dessa verkar förändras till följd av insulinresistens.7

 

 

Bukfetma (ansamling av fett i buken) och rubbade blodfetter

Speciella röntgenmetoder har påvisat att fettvävnaden som ligger an mot organen i buken är associerat med metabola syndromet jämfört med fettvävnad som befinner sig på andra kroppsdelar. En anledning till detta tros vara de fria fettsyror (FFA) som frisätts från fettcellerna i buken och som upptas från mag-tarmkanalen som når levern först via en särskild koppling i blodcirkulation i buken som kallas det hepatiska systemet.8 Levern är dessutom ett huvudorgan i regleringen utav blodsocker och andra metabola processer, levern utsätts därmed för högre halter av dessa ämnen och utvecklar också nedsatt känslighet för insulin, tillståndet kallas på medicinskt språk för hepatisk insulinresistens och nedsatt insulinkänslighet i levern är kraftigt associerat med utvecklingen av typ 2 diabetes. Intressant nog finns det fall som har metabola syndromet trots att de varken har fetma eller central bukfetma. Forskare är övertygade om att dessa individer har mutationer i särskilda gener som är inblandade i metabolismen utav blodsocker.9 Personer med metabola syndromet har olika förändringar i blodfettsnivåer men det exakta mönstret för hur dessa rubbningar ser ut mellan blodfetter och metabola syndromet är okänt, däremot är man överens om att low-density lipoprotein (LDL-cholesterol) är det ogynnsamma fettet.

 

Glukosintolerans

Bristfälligheter i signaleringsförmågan hos hormonet insulin leder till en nedsatt kapacitet för hormonet att justera skapandet av socker (gluconeogenes) i levern och njuren. Dessutom försämras förmågan hos insulin att justera upptaget av socker och omsättningen av socker i insulinkänsliga vävnader (muskel- och fettvävnad, och levern). Försämrad sockermetabolism och nedsatt sockertolerans är kopplat till insulinresistens. Som tidigare nämnts så svarar kroppen med att utsöndra mer insulin för att upprätthålla normala blockernivåer. Denna kompensationsmekanism försämras över tid och den huvudsakliga förklaringen till detta är att insulin utsöndringen från beta-cellerna i bukspottskörteln minskar av olika skäl. Studier har visat att beta-cellerna som frisätter insulin kan själva utveckla nedsatt känslighet för insulin, cellerna registrerar även nivåerna av insulin för att justera utsöndringen utav hormonet, nedsatt känslighet för insulin i beta-cellerna beror på en defekt signaleringssystemet hos beta-cellerna. Nuvarande forskning menar att orsaken till detta är långvarig exponering till förhöjda nivåer av fria fettsyror (FFA), dessa blodfetter tros leda till förgiftning utav beta-cellerna och leder till försämrat insulinsvar för stegrade blodsockernivåer.10,11 Studier har visat att insulinresistens hos beta-cellerna är en viktigare komponent i utvecklingen av metabola syndromet och typ-2 diabetes än insulinresistens i insulinkänslig vävnad som fett- och muskelvävnad samt levern.

 

Högt blodtryck (hypertoni)

Förhållandet mellan nedsatt insulinkänslighet och högt blodtryck (hypertoni) är väl etablerat och beror sannolikt på flera faktorer. Insulin är ett kärlvidgande (vasodilaterande) hormon som dessutom ökar återupptaget av salter (natrium) i njuren, båda dessa faktorer leder till stigande blodtryck. Vid insulinresistens försvinner hormonets förmåga att reglera blodkärlen men det ökade återupptaget av natrium från njurarna kvarstår.12 Detta orsakar förhöjd vätskevolym i kroppens blodcirkulation eftersom att natrium attraherar till sig vätska och kroppens vätskevolymer omfördelas så att blodcirkulationen ökar i volym och detta belastar denna systemet ytterligare samtidigt som natrium leder till ökad sammandragning av blodkärlet och därmed tryckstegring eftersom blodet får svårare att passera. Insulinresistens ökar dessutom aktiviteten hos den del av det ofrivilliga nervsystemet som kan bidra till utvecklingen av högt blodtryck (hypertoni). Det ofrivilliga nervsystemet reglerar vanligtvis graden av sammandragningen i de muskelceller som omger blodkärlen (glatt muskulatur). Dessutom leder insulinresistens till åderförkalkning (aterioskleros) i blodkärlen som i sin tur försämrar blodkärlets förmåga att reglera trycket, kärlet blir stelt och sämre på att föra fram blodet i pulsationsvågor, vilket leder till högt blodtryck.

 

Proinflammatoriska cytokiner

En av orsakerna till att fettvävnad numera sägs vara ett hormonellt organ är på grund av dess frisättning av hormoner som bland annat attraherar till sig inflammatoriska celler och en mild kronisk inflammation uppstår i kroppen och framförallt i fettvävnaden där dessa inflammatoriska celler samlas. Proteinerna som fettvävnaden frisätter som fungerar som en kemisk signalbärare till immunsystemet kallas cytokiner. Hos individer som har metabola syndromet ses förhöjda nivåer av cytokiner som heter leptin, interleukin 6 (IL-6), resistin, tumor necrosis factor α (TNF- α) och C-reaktivt protein (CRP). Dessa signalämnen (cytokiner) stiger parallellt med större mängder fettmassa. Forskning visar att fettceller frisätter dessa ämnen men de inflammatoriska celler som attraheras till fettvävnaden står för den största andel av inflammatorisk aktiveringen, inflammatoriska celler som attraheras till fettvävnaden heter makrofager och T-celler.

 

Adiponektin

Adiponektin är en antiinflammatorisk signalsubstans (cytokin) som produceras uteslutande av fettceller. Adiponektin ökar insulinkänsligheten och hämmar många steg i de inflammatoriska processerna som associerats med fetma och metabola syndromet.15 I levern hämmar adiponektin uttrycket av sockerproducerande enzymer (hepatiska glukoneogena enzymer) och graden av kroppsegen sockerproduktion.16 Detta tros förbättra justeringen av blodsockernivåerna, hormonet leder dessutom till ökad transport av socker i muskler och förbättrar även metabolismen av fettsyror. Experimentella djurstudier visar att bristen på adiponektin hos möss leder till utvecklingen av metabola syndromet och kliniska studier visar att låga nivåer av adiponektin är associerat med hjärtinfarkt och progression av kranskärlsjukdom. 17,18

 

 

Övriga förändringar vid insulinresistens

Nedsatt insulinkänslighet leder till många förändringar i kroppen bland annat beteendeförändringar, ökat stillasittande och mer cigarett rökning. Andra faktorer som påverkas av insulinresistens är våra blodfetter där man noterat en stegring av blodfetterna som heter Apo B, Apo A-1, Apo C-III, small dense LDL (små lipidpartiklar med hög densitet på grund av förhöjda koncentrationer av kolesterol), dessa lipidpartiklar kan tas sig in i kärlväggen och orsakar utveckling av åderförkalkningen. Insulinresistens är dessutom associerat med utvecklingen av obstruktiv sömnapne, leversjukdom, polycystisk ovariesjukdom och nedsatt njurfunktion.

 

Behandling av metabola syndromet

Individer med det metabola syndromet har ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och typ-2 diabetes och andra åldersrelaterade sjukdomar.19 Vissa individer har hög eller måttlig risk för hjärt-kärlsjukdom inom de kommande 10 åren medan andra individer har mindre risk på kort sikt men en förhöjd långsiktig risk.20 I den senare gruppen är livsstilsförändringar förstahandsbehandling men om risken för komplikationer till följd av tillståndet under de kommande 10 åren så bör man i första hand modifiera risken för hjärt-kärlsjukdom med hjälp av medicinsk behandling.

 

Fetma

Bukfetma är den parameter som är starkast associerad med metabola syndromet. Klinisk hantering av fetma bör följa väletablerade principer. Effektiv viktminskning förbättrar alla riskfaktorer som är associerade med det metabola syndromet och det minskar dessutom chanserna att man utvecklar typ-2 diabetes.22,23 Personer med metabola syndromet uppnår viktnedgång enklast genom livsstilsförändringar som leder till minskat energiintag och ökad fysisk aktivitet, som leder till ökad energiförbrukning. Kaloriintaget bör reduceras till 500–1000 kalorier per dag för att producera en viktnedgång på 0.5–1.0 kg per vecka. Målet är att minska vikten med ca 7-10% under 6-12 månader. I dagsläget existerar ingen effektiv läkemedelsbehandling mot övervikt men fetmakirurgi (bariatrisk kirurgi) anses numera vara ett självklart behandlingsalternativ hos personer med uttalad fetma (BMI över 40 kg/m² eller BMI över 35 kg/m² i kombination med en svår sjukdom, t ex typ-2 diabetes). Effektiviteten och säkerheten vid bariatrisk kirurgi hos patienter med metabola syndromet har varit ganska uppmuntrande, och ca 95% av de patienterna som genomgår ingreppet blir kvitt sina riskfaktorer inom 1 år efter operation.24

 

Fysisk aktivitet

Nuvarande riktlinjer rekommenderar regelbunden måttlig fysisk aktivitet, dvs. 30 min måttligt intensiv träning dagligen, Regelbunden fysisk aktivitet förbättrar alla riskfaktorer vid det metabola syndromet och därför bör stillasittande aktiviteter ersättas med mer fritidsaktiviteter som raska promenader, vandring, jogging, simning, cykling och andra idrotter. Även individer med nedsatt sockertolerans gynnas av ökad fysisk aktivitet.25

 

Matvanor och metabola syndromet

Individer med metabola syndromet borde följa en strikt matregim som inkluderar en del allmänna regler som diskuteras i våra kapitel om kost. Tidigare har man ansett att lågt intag av mättade fetter, transfetter, kolesterol, enkla sockerarter och ett ökat intag av frukt, grönsaker, nötter och fullkorn bör vara vägen framåt. Men numera är det allt fler som fokuserar på begränsning av kolhydrater istället. Grundläggande för att behandla metabola syndromet är att gå ner i vikt och ta kontroll över typ 2 diabetes eller riskfaktorer för typ 2 diabetes. Detta kan kräva läkemedel men man kommer väldigt långt med livsstilsförändringar.

 

 

Hantering av metabola riskfaktorer

Höga blodfetter

Den blodfettsrubbning som huvudsakligen bidrar till utveckling av metabola syndromet är framför allt stigande nivåer av triglycerider, Apo-B, small dense LDL-partiklar och låga halter av HDL-kolesterol. Läkemedelsgruppen statiner (Atorvastatin, Simvastatin, Rosuvastatin), som är en av världens mest använda mediciner reducerar blodfetterna och minskar således utvecklingen av åderförkalkning (ateroskleros).27 PCSK-9 hämmarna är en ny medicinsk läkemedelsgrupp (Evolucumab, Alirocumab) där man demonstrerat att läkemedlet minskar blodfetterna som heter low-density lipoprotein (LDL-cholesterol) med över 60 % hos patienter som redan behandlas med statiner och reducerar risken för hjärt-kärlsjukdom ytterligare, utöver den effekt som kan uppnås med statiner.28 PCSK-9 hämmarna bromsar processen som leder till nedbrytning av LDL-recepteror på levern. På levercellernas cellyta finns receptorer som fångar upp och metaboliserar dessa fettpartiklar (LDL-cholesterol), detta innebär att behandling med PCSK-9 hämmare leder till att fler LDL-receptorer kan metabolisera LDL-partiklar och minska koncentrationen av blodfetterna. Utöver detta hämmar även PCSK-9 hämmarna själva produktionen utav blodfetterna.29 Fibrater är ett annat läkemedel som kan sänka blodfetterna men används sällan i klinisk praxis då man observerat fler biverkningar vid användning av detta preparat jämfört med statiner.

Blodtryck

Milda stegringar av blodtrycket kan ofta kontrolleras med livsstilsförändringar, men om hypertoni kvarstår trots sådana insatser så är behandling med blodtryckssänkande (antihypertensiva) läkemedel motiverat. Fördelarna med sänkt blodtryck för minskning av hjärt-kärlsjukdomar är väl etablerade. Några forskare tror att läkemedelsgruppen angiotensin-converting enzym (ACE)-hämmare eller angiotensinreceptor blockerare (ARB) är bättre förstavals preparat för patienter med metabola syndromet, särskilt när typ-2 diabetes föreligger, men det är fortfarande oklart vilket blodtryckssänkande läkemedel som är mest effektivt.30

 

Insulinresistens och högt blodsocker (hyperglykemi)

Det finns flera studier som visar på ett starkt samband mellan nedsatt känslighet för insulin och förhöjda blodsockernivåer. Forskningsstudier har visat att livsstilsförändringar kan minska risken att utveckla tillstånd som förstadium till typ 2 diabetes, nedsatt faste-glukos (IFG), nedsatt sockertolerans (impaired glucose tolerance, IGT) och typ-2 diabetes.22,25 Förbättrad livsstil som ökad fysisk aktivitet och förbättrad kost kan alltså förebygga flera metabola sjukdomar. Vissa rapporter menar även att välkända läkemedel för typ-2 diabetes som Metformin och Tiazolidindioner kan minska risken att personer med nedsatt faste-glukos eller nedsatt sockertolerans försämras ännu mer i sin metabola sjukdom och till slut utvecklar typ-2 diabetes.31 Däremot finns inga bevis för att dessa läkemedel skulle förebygga risken att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar hos patienter som lider utav metabola syndromet. I klinisk praxis rekommenderas inte att dessa läkemedel används för att förebygga diabetes hos högriskpatienter eller predisponerade individer. Personer med typ-2 diabetes som samtidigt uppvisar flera andra egenskaper som ses vid metabola syndromet har särskilt hög risk för hjärt-kärlsjukdomar och andra diabetes-relaterade komplikationer. Kliniska läkemedelsprövningar har visat att behandlingen av höga blodfetter (hyperlipidemi) och högt blodtryck (hypertoni) minskar risken för hjärt-kärlsjukdomar avsevärt. Användning av blodfettssänkande mediciner (statiner), blodtryckssänkande (antihypertensiva) och blodsockersänkande mediciner (antidiabetikum) kan modifiera känsligheten för insulin hos koppens olika vävnader och även reglera kroppsvikt. Metformin och Tiazolidindioner förbättrar känsligheten för insulin men har olika effekter på kroppsvikt: Metformin leder till viktminskning medan Tiazolidindioner ökar kroppsvikten, däremot är dessa förändringar rätt små.32,33 Blodfettssänkande mediciner påverkar inte insulinkänsligheten eller kroppsvikten, medan effekten av blodtryckssänkande läkemedel är mer invecklad. Blodtryckssänkande mediciner som tillhör grupperna ACE-hämmare och ARB (angiotensinreceptor blockerare) verkar minska insjuknandet i typ-2 diabetes hos personer med förstadium till diabetes.

Protrombotiska tillstånd

Med protrombotiska tillstånd menas situationer där kroppen har en större tendens att bilda blodproppar, dessa varierar i storlek men oftast syftar man på mindre blodproppar som bildas i omgivningen av plack i blodkärlen eller större blodproppar som bildas i större blodkärl på grund av störningar i blodcirkulationen. Hos individer med metabola syndromet ses ökade nivåer utav blodproppsfrämjande (protrombotiska) proteiner som t ex fibrinogen, plasminogen aktivator hämmare 1 och eventuellt andra blodproppsfrämjande faktorer. Den enda tillgängliga kliniska behandlingsmetod mot ökad risk för blodproppar hos patienter med diabetes eller metabola syndromet är aspirin (Trombyl), eller andra blodproppshämmande mediciner. Dessa läkemedel rekommenderas starkt hos individer med etablerad hjärt-kärlsjukdom om inte kontraindicerat av andra medicinska skäl. Effektiviteten av blodförtunnande mediciner hos patienter med typ-2 diabetes utan etablerad hjärt-kärlsjukdom har inte fastställts genom kliniska läkemedelsprövningar än, även om de är allmänt rekommenderade. Förebyggande behandling med Trombyl rekommenderas hos individer med metabola syndromet och hög risk för hjärt-kärlsjukdom.34

 

 

Referenser

  1. Cameron AJ, Shaw JE, Zimmet PZ. The metabolic syndrome: prevalence in worldwide populations. Endocrinol Metab Clin North Am. 2004;33(2):351–75–tableofcontents. doi:10.1016/j.ecl.2004.03.005.
  2. Azizi F, Salehi P, Etemadi A, Zahedi-Asl S. Prevalence of metabolic syndrome in an urban population: Tehran Lipid and Glucose Study. Diabetes Res Clin Pract. 2003;61(1):29-37.
  3. Ford ES, Giles WH, Dietz WH. Prevalence of the metabolic syndrome among US adults: findings from the third National Health and Nutrition Examination Survey. JAMA. 2002;287(3):356-359.
  4. Sinha R, Fisch G, Teague B, et al. Prevalence of impaired glucose tolerance among children and adolescents with marked obesity. N Engl J Med. 2002;346(11):802-810. doi:10.1056/NEJMoa012578.
  5. Kim Y-B, Shulman GI, Kahn BB. Fatty acid infusion selectively impairs insulin action on Akt1 and protein kinase C lambda /zeta but not on glycogen synthase kinase-3. J Biol Chem. 2002;277(36):32915-32922. doi:10.1074/jbc.M204710200.
  6. Chavez JA, Knotts TA, Wang L-P, et al. A role for ceramide, but not diacylglycerol, in the antagonism of insulin signal transduction by saturated fatty acids. J Biol Chem. 2003;278(12):10297-10303. doi:10.1074/jbc.M212307200.
  7. Oscan U, Cao Q, Yilmaz E, et al. Endoplasmic Reticulum Stress Links Obesity, Insulin Action, and Type 2 Diabetes. Science 2004; 306:457-61.
  8. Lee S, Janssen I, Ross R. Interindividual variation in abdominal subcutaneous and visceral adipose tissue: influence of measurement site. J Appl Physiol. 2004;97(3):948-954. doi:10.1152/japplphysiol.01200.2003.
  9. Fumeron F, Aubert R, Siddiq A, et al. Adiponectin gene polymorphisms and adiponectin levels are independently associated with the development of hyperglycemia during a 3-year period: the epidemiologic data on the insulin resistance syndrome prospective study. Diabetes. 2004;53(4):1150-1157.
  10. Boucher A, Lu D, Burgess SC, et al. Biochemical mechanism of lipid-induced impairment of glucose-stimulated insulin secretion and reversal with a malate analogue. J Biol Chem. 2004;279(26):27263-27271. doi:10.1074/jbc.M401167200.
  11. Yaney GC, Corkey BE. Fatty acid metabolism and insulin secretion in pancreatic beta cells. Diabetologia. 2003;46(10):1297-1312. doi:10.1007/s00125-003-1207-4.
  12. Role of insulin resistance in the genesis of sodium sensitivity in essential hypertension. March 1999:1-6.
  13. Xu H, Barnes GT, Yang Q, et al. Chronic inflammation in fat plays a crucial role in the development of obesity-related insulin resistance. J Clin Invest. 2003;112(12):1821-1830. doi:10.1172/JCI19451.
  14. Chambers JC, Eda S, Bassett P, et al. C-reactive protein, insulin resistance, central obesity, and coronary heart disease risk in Indian Asians from the United Kingdom compared with European whites. Circulation. 2001;104(2):145-150.
  15. Nawrocki AR, Scherer PE. The delicate balance between fat and muscle: adipokines in metabolic disease and musculoskeletal inflammation. Curr Opin Pharmacol. 2004;4(3):281-289. doi:10.1016/j.coph.2004.03.003.
  16. Combs TP, Berg AH, Obici S, Scherer PE, Rossetti L. Endogenous glucose production is inhibited by the adipose-derived protein Acrp30. J Clin Invest. 2001;108(12):1875-1881. doi:10.1172/JCI14120.
  17. Pischon T, Girman CJ, Hotamisligil GS, Rifai N, Hu FB, Rimm EB. Plasma adiponectin levels and risk of myocardial infarction in men. JAMA. 2004;291(14):1730-1737. doi:10.1001/jama.291.14.1730.
  18. Maahs DM, Ogden LG, Kinney GL, et al. Low plasma adiponectin levels predict progression of coronary artery calcification. Circulation. 2005;111(6):747-753. doi:10.1161/01.CIR.0000155251.03724.A5.
  19. Hunt KJ, Resendez RG, Williams K, Haffner SM, Stern MP, San Antonio Heart Study. National Cholesterol Education Program versus World Health Organization metabolic syndrome in relation to all-cause and cardiovascular mortality in the San Antonio Heart Study. Circulation. 2004;110(10):1251-1257. doi:10.1161/01.CIR.0000140762.04598.F9.
  20. Wilson PWF. Estimating cardiovascular disease risk and the metabolic syndrome: a Framingham view. Endocrinol Metab Clin North Am. 2004;33(3):467–81–v. doi:10.1016/j.ecl.2004.03.012.
  21. Liu J, Hong Y, D’Agostino RB, et al. Predictive value for the Chinese population of the Framingham CHD risk assessment tool compared with the Chinese Multi-Provincial Cohort Study. JAMA. 2004;291(21):2591-2599. doi:10.1001/jama.291.21.2591.
  22. Knowler WC, Barrett-Connor E, Fowler SE, et al. Reduction in the incidence of type 2 diabetes with lifestyle intervention or metformin. N Engl J Med. 2002;346(6):393-403. doi:10.1056/NEJMoa012512.
  23. Zimmet P, Shaw J, Alberti KGMM. Preventing Type 2 diabetes and the dysmetabolic syndrome in the real world: a realistic view. Diabet Med. 2003;20(9):693-702.
  24. Sjöström L, Lindroos A-K, Peltonen M, et al. Lifestyle, diabetes, and cardiovascular risk factors 10 years after bariatric surgery. N Engl J Med. 2004;351(26):2683-2693. doi:10.1056/NEJMoa035622.
  25. Tuomilehto J, Lindström J, Eriksson JG, et al. Prevention of type 2 diabetes mellitus by changes in lifestyle among subjects with impaired glucose tolerance. N Engl J Med. 2001;344(18):1343-1350. doi:10.1056/NEJM200105033441801.
  26. Grundy SM, Abate N, Chandalia M. Diet composition and the metabolic syndrome: what is the optimal fat intake? Am J Med. 2002;113 Suppl 9B:25S–29S.
  27. Güçlü F, Ozmen B, Hekimsoy Z, Kirmaz C. Effects of a statin group drug, pravastatin, on the insulin resistance in patients with metabolic syndrome. Biomed Pharmacother. 2004;58(10):614-618. doi:10.1016/j.biopha.2004.09.005.
  28. Sabatine MS, Giugliano RP, Keech AC, et al. Evolocumab and Clinical Outcomes in Patients with Cardiovascular Disease. N Engl J Med. 2017;376(18):1713-1722. doi:10.1056/NEJMoa1615664.
  29. Fitzgerald K, White S, Borodovsky A, et al. A Highly Durable RNAi Therapeutic Inhibitor of PCSK9. N Engl J Med. 2017;376(1):41-51. doi:10.1056/NEJMoa1609243.
  30. Mogensen CE, Cooper ME. Diabetic renal disease: from recent studies to improved clinical practice. Diabet Med. 2004;21(1):4-17.
  31. Buchanan TA, Xiang AH, Peters RK, et al. Preservation of pancreatic beta-cell function and prevention of type 2 diabetes by pharmacological treatment of insulin resistance in high-risk hispanic women. Diabetes. 2002;51(9):2796-2803.
  32. Fonseca V. Effect of thiazolidinediones on body weight in patients with diabetes mellitus. Am J Med. 2003;115 Suppl 8A:42S–48S.
  33. Review Article. December 2003:1-36.
  34. Pearson TA, Blair SN, Daniels SR, et al. AHA Guidelines for Primary Prevention of Cardiovascular Disease and Stroke: 2002 Update: Consensus Panel Guide to Comprehensive Risk Reduction for Adult Patients Without Coronary or Other Atherosclerotic Vascular Diseases. American Heart Association Science Advisory and Coordinating Committee. In: Vol 106. 2002:388-391.
  35. Pearson TA, Mensah GA, Alexander RW, et al. Markers of inflammation and cardiovascular disease: application to clinical and public health practice: A statement for healthcare professionals from the Centers for Disease Control and Prevention and the American Heart Association. Circulation. 2003;107(3):499-511.
  36. Nesto R. C-reactive protein, its role in inflammation, Type 2 diabetes and cardiovascular disease, and the effects of insulin-sensitizing treatment with thiazolidinediones. Diabet Med. 2004;21(8):810-817. doi:10.1111/j.1464-5491.2004.01296.x.

Lämna en kommentar